och om att dela på en timme med

honom och få alla

bitar att falla på plats samtidigt som 

hela världen faller isär när

han berättigar min själ och jag

nästan ramlar baklänges av en reflektion som 

en morgon stod framför mig som en

välbekant vägg 

 

och jag sprang rakt in i mina egna känslor när jag träffade honom

och jag speglade mig i ett vatten som

skvätte mig i ansiktet och det väckte så många

starka känslor i mig men de rann bara

ut som 

utspillt morgonkaffe på ett dammigt kökssgolv en

måndagsmorgon när man

redan är försenad till

jobbet och det kändes som att bli

kär eller bara som att

komma lite mer till

liv 

 

men vad är egentligen skillnaden

och

spelar den

någon

roll?