om känslomässig tristess och bussresorna hem


och jag blir alltid besviken men
alltjämt lika överraskad och
kanske
är det för att jag så gärna vill
pussa dig när vi tar bussen hem men
jag
lägger allting i ett enda andetag och när jag till slut tappar
andan i verkligheten så känns allting så dött,
 
du sover lugnt i min säng och jag skriver dikter på golvet på
väggarna
under diskbänken och i taket men
du
skulle aldrig märka någonting för
jag
är ju den som själv tar initiativen och kanske är det
därför
jag alltid blir besviken och bara har mig själv att skylla,
 
du pratar om intimitet och om att jag har
fina ärr på bröstet men
jag
vill bara skratta när vi har sex och du tror att du kommit mig
nära för
du
har aldrig kunnat läsa någonting mellan raderna och
du
skulle ändå aldrig hitta rätt i mitt ärrade bröst,
 
jag ville ju så gärna vara en sån där tjej som bakar
scones till frukost och kysser dig med hallonsylt på halsen och en
del av någonting större men
allt
jag känner när jag reser mig ur sängen i din
skjorta från igår är sån där
ändlös
känslomässig rastlöshet

Sverige är som mörkast i december och det finns
inte längre något att stressa till,
jag skriver julkort som jag aldrig skickar och samlar
nya andetag att förspilla på andra män i min säng för
jag
är en sån där som håller hårdast i mina egna händer och
du
är en sån där som ber mig släppa taget men jag har
gjort
detta förut älskling och jag blir
alltjämt lika besviken och det
enda
som blir kvar är en känslomässig tristess.
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Marlene

Måste bara säga att du skriver så fruktansvärt fint!

Svar: Vad fint sagt, tack! :)
Natalie Tell

2013-12-15 @ 20:11:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0