om luftrum och om att komma hem

 
och på något sätt (
trippla dubbla espresso) tar jag mig
ut från terminalen in i dvalan så fort vi är uppe i
luften vaknar i grekisk
värme och lever på fetaost kärlek och
saltvatten i sex mjuka dimmiga 
dagar innan blodet börja frysa till
is igen och en
kväll när vi går ner mot stan och det är sådär
saltvattensklart på
himlen springer allting i 
fatt oss och det 
enda
som tycks rimligt är två steg ut åt
höger och ett avslut på 
allt det onda men hon
bär mig
genom kvällen precis som hon
alltid har burit mig och genom
morgonen och dagen och den
tjocka kolsvarta natten det
går
jag går 
på något sätt och på
något sätt
brister huden inte i
perforeringen och
kanterna håller ihop
håller
tills vi är på Arlanda igen och
det regnar in i min själ det är så
dimmigt hela tiden och jag vänder mig
om i töcknet sedan kommer
febern
som ett slag och jag tar på mig
ljusblå
gummistövlar och går omkring i regnet tills huden
blir blå går 
in
och drar täcker över huvudet och
(som tur är går ridsports-vm på tv hela dagarna nu så jag)
drunknar i distansen till allt det som känns
fel ser
samma filmer om och om igen och tänk på
Grekland,
säger mamma och plåstrar om mina sår,
 
 
hösten kommer snart och då gör det
alltid
lite
mindre ont.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0