(s)om när jag är sexton mörka novembernätter och fortfarande bor hemma
och världen inte är större än min gamla nittio-säng med insovna lakan,
jag och morfar går på kondis från femtiotalet och
över sju sorters kakor och ännu mera
kaffe berättar jag om mina höga betyg och
minimala ambitioner får ont i
magen
när hans ögon tåras av saltstänkt stolthet och
kärleksfull ängslan, de där
starka
känslorna i en kropp som brukade vara lika
stark och vi har
aldrig
kunnat prata på riktigt och
jag
har aldrig yppat några ordbeklädda känslor men på
något sätt
har vi alltid förstått varandra ändå,
det onda i magen vägrar släppa taget och när jag kommer
hem rinner hopplösheten över mig utan pardon jag
hinner inte ens ta av mig skorna först och
innan jag hunnit ropa efter mamma trycker min
bröstkorg mot det kalla hallgolvet och
jag
kan inte stoppa regnet,
mamma säger att hon älskar mig och hon
försöker verkligen att förstå men på
hallgolvet i februari är det som om ingenting får ro,
jag
säger att jag inte vill leva längre och att
pappa
ändå aldrig ringer, att morfar fortsätter att bli
gammal och att
kärleken vänder sig i magen och vi
ligger där,
vi ligger där och låter timmar bli till dagar,
månader till år, ångest till trötthet och
överväldigande bli till hunger,
mamma lagar lasagne med extra ömhet och den
äter vi på golvet framför Friends i det
stora duntäcket, det
lättar lite
i bröstet och jag har en axel att vila huvudet mot en
historia som får vara sann en
morfar som förstår och en
mamma som älskar utan gränser,
allting känns fortfarande meningslöst om nätterna men vi äter
lasagne i det stora duntäcket och
här
får läkningen ta sin tid.
Kommentarer
Postat av: evelina
hittade nyss hit och tycker så mycket om din plats här. känner mig som hemma.
och din relation med din morfar verkar vara exakt som den jag har till min farfar och jag hatar att se honom bli äldre och äldre och kanske också ledsnare och ledsnare. och så saknade jag min mamma jättemycket när jag läste det här.
Svar:
Natalie Tell
Trackback
