och det är nästan som att jag är rädd att röra på mig en grå

söndag i december som om

håret skulle trilla av mig om jag tog ett steg framåt eller

du

avslöja mig och ta tio steg bakåt så jag står

still,

det är ändå iskallt ute fast att vintern var sen och jag hör

tystnaden i frosten och vågar inte bryta

förtrollningen men

inte heller förbannelsen vi har

åkt så många mil och sett så många städer men jag har

insett alltings bräcklighet nu och börjar

gråta av att se flyttkartongerna under trappan,

 

i stillhet kan ingenting röra mig och jag låter 

ångan efter duschen värma mig längs ryggen och 

bruna ögon imma igen i spegeln eller så är det just

här,

där protoganister lämnar scenen för att börja berätta och där

kaffet vägrar svalna som

allting faktiskt händer och jag som brukar göra

allt

för att undfly tristessen låter den

istället rinna av mig

 

och det är nästan som att jag är rädd att

röra på mig där jag står som fastklistrad i

existensen på

golvet brevid glansen framför

publiken bortom hoppet alldeles bakom en

sjuårig

sommarlovstös vars ögon immat igen i minnet och hon längtar till

ridläger och nästa dag jag står så nära att jag nästan kan 

höra hennes lungor och jag vill

krama henne mer än allt men kommer varken

framåt eller bakåt sådär som när man just klivit i en

vattenpöl och

vattnet inte hunnit tränga igenom strumporna än men man

vet att det är försent,

 

och på morgonen vaknar jag med

märken på huden efter skrynkliga lakan och minns hur

brukade hålla mig i famnen i ett regnigt Göteborg där

staden skrek omkring oss och drömmar krossades mot asfalt,

där vattnet på spisen kokade över men där en

orubblig kärlek slog rot under fuktiga spårvagnsspår,

 

 

det är iskallt nu fast att vintern var sen,

jag låter stormen blåsa över och varmvattnet ta slut,

 

och jag väntar i stillhet på en sommarlovstös.