om gångna steg

 
och det är sommar artonhundrafemtiofem när
Robert Nilsson sätter punkt vid
bäcken i Minnesota han hade
gått så jävla långt ja flera tusen
mil och hade variga blåsor på sin
själ Arvid hade törstat ihjäl i öknen och för
Robert tappade tid och pengar sin tyngd han börjar
försona sig
med sitt öde och sin existentiellt
ensamma lott i Amerika han lägger sig
ned vid bäcken i Minnesota och
låter skorna åka av men 
jag
kan inte försonas med mitt öde och
finna ro vid bäckarna i
huden trots mina tusen gångna steg det
rusar
fortfarande så mycket i
blodet och 
vissa saker däribland
hoppet
gör helt enkelt
fortfarande
alldeles för ont.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0