om en vår som inte riktigt vågar

 
och om en vårjacka i marssolen fast det
egentligen är för kallt små
våreldar
han tänder på min hud och varm
luft
som svider i mina lungor det är inte så
lätt
för oss som hittar bättre i
mörkret och går i 
vinterskor på hösten som
instinktivt
blåser ut ljusen för att
ärren fortfarande svider vi dricker
tequila 
med äldre män fast vi längtar
efter mamma och varm oboy,
 
solen tränger på och jag förställer
rösten
när mormor ringer hänger mina
stjärnor där uppe i taket nere i
tron
om att de skulle bära mig hem men
du
var som en jävla korsning där det var rött åt alla håll och
jag
gömde mig i snön hela februari och mars nu
angriper våreldarna välkommet en
brännskadad hud och lindrar 
svedan i förfrusna lungor men 
ändå
vågar jag inte riktigt tro på våren än
 
 
 
 
(men du får gärna försöka få mig att ändra mig).
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0