om revben, skelett och andra prototyper av sådant som aldrig blev av

 
och när jag lutar mig åt sidan för
draget efter tunnelbanan hörs ett
skrikigt, gnisslande ljud från mina
revben av glas som böjs i
onaturliga vinklar och det är inte
det att jag förlorat något jag
höll i handen,
mer att jag förlorade
hoppet på
något som aldrig blev och jag andas
glassplitter
och fimpade cigaretter där jag går
runt som ett
skelett
på Stockholms gator och trampar
snett i upptrampade fotspår det är
kallt, så
kallt i hans universum där jag
väntar utan skinn och blod, 
 
och jag,
jag som alltid vet så mycket
bättre men som
ändå säger ja och
hjärtat
klär jag i klänningar och
kostymer och glassplittret
lagar jag med silvertejp efter
frukost och så fort 
jag
åker tunnelbanan mot något med
mer substans bromsar jag
samtidigt med hela
kroppen och vaknar på
något sätt
ändå alltid i samma
säng med samma
ljud till samma
upprepade
historia med smaken av
samma
utspottade tuggummin på marken,
 
som ett skelett längs trottoarerna i en
huvudstad i ljus och som ett
spöke
smyger sorgen efter det som
aldrig blev annat än
prototyper av sådant jag
ser när jag blundar och
blundar när jag ser men
aldrig förmår klä med
riktigt
skinn och blod.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0