om frustration och parkeringsböter
för sommaren bara
försvinner under
fötterna på mig och ger mig
värmeslag och parkeringsböter
gråter
för att det känns som jag
felparkerat hela jävla livet och
när (?)
ska egentligen allting börja på
riktigt och
sluta
vara sådär på låtsas och temporärt
springer
i cirklar och kvadrater men kommer
aldrig riktigt ända
fram nästa vecka
åker jag till Grekland och blir full men den
lilla tjejen
som jag tappade på vägen sitter kvar
någonstans på Arlanda med ett utcheckat hjärtat i handen.
om ensamma elefanter som läser krossade böcker äter basilika och längtar efter eiffeltorn
och mina persienner är så
dammiga och händerna så kalla men jag lagar
megagod lasagne så om
du (lägger din hand mot min panna och)
är hungrig någon dag så kan vi äta det ihop
för mina dagar känns så långa och
sommaren oändlig men i min
sommar finns ingenting jag går
mest och väntar på hösten ibland
tror jag att jag ser dig och
hjärtat drar ihop sig men enligt
verkligheten står jag ensam och låter
persienner samla damm
jag berättar om Barcelona och om
Schalanskys avlägsna öar mina
färger konverterar och jag
försvinner i en bakgrund men i min
bakgrund är det svart och om
du (hänger din jacka i min hall och)
berättar om New York så kan vi
riva den tillsammans.
om våren aldrig hänt
och april aldrig blivit
maj om
såren inte infekterats och
allting inte rasat om
ambulansen aldrig kommit och om
vintern klamrat sig fast,
hade jag inte vågat somna och än
mindre vågat vakna och om jag
aldrig hade lagt mig hade jag aldrig
stått igen och om jag inte hade
tvivlat hade jag aldrig vågat tro och
tro
är ju första gradens
visshet och visst är det bara på grund av
den som
maj
på något sätt varje år övergår till att bli juni?
om mönster
på golvet och den mjuka mattan mjuka
toner och Lykkes röst som mammas varma
hand mot hjärtat lungorna och de
asplövstunna axlarna som alltid kändes lite
frusna mot väggen och den äggskalsvita
färgen den är avskavd nu på sina
ställen och svarta hål efter
skruvar som skruvats i och skruvats
upp har lämnat mörka tomrum efter sig mot
taket,
och de mörka plankorna som jag räknade om
natten trettiosju är de om jag inte minns
fel och här skrev jag dagbok och ritade
änglar klättrade i träden och drack upp saften slog bort
myggor och kommentarer åkte på
ridläger och tog examen,
ingenting är sig likt längre och mormor har fått rynkor,
posten kommer samma tid men
barnen har vuxit upp,
jag kommer hem men åker bort vänder
om och börjar om letar
rätt men finner fel lägger
ner och kommer till men hittar
aldrig riktigt hem det var
november och kallt och våra
fönster frös igen jag åker
tåg i flera dagar men verkar aldrig komma fram.
omvägar
när jag kör genom staden från
förr efter en kväll hos tioåriga jag och det
regnar
där jag sitter i framsätet för
ingenting
är tätt längre och
jag
kör genom Göteborg och fängelset där
pappa satt med ansiktet i händerna genom
Norrköping
och fängelset där jag murade in mina
egna händer genom
mörka
kolmårdsskogar och ljusa
gryningsslöjor jag verkar
aldrig
lära mig för allting ser
alltid likadant ut här men
jag
har inte längre någon bakom mig och inte
heller någon framför genom sextio åttio och
hundratio passerar jag gula gatlyktor och
undrar om jag kan
existera utan omgivning eller om
allting bara är illusioner genom
staden och med ögonen på
vägen kör jag långsamt ihjäl mig och
kvar
blir bara rymdstoft glittriga
sommarben och den
silvriga bilen
på någons jävla garageuppfart.
om antonyma minnen
och just
nu
vet jag inte om jag håller
på att bli
starkare eller
dö just
nu känns hösten för fyra år sedan sådär
påträngande
nära igen och
jag
har inte sett dig på snart ett
år men på
något sätt
är du alltid
där
under mitt skinn särskilt
här
där gatlyktor och trottoarkanter påminner mig om
alla nätter som var våra all den
sommar som tillhörde oss och den
vinter när vi frös,
och just
nu
vet jag inte om jag håller
på att upplösas i
rymdstoft eller
sätts ihop i cement men
sommaren
för snart tio år sedan känns sådär
trängande bekant det var då jag
hängav mig till mörkret i ett försök att
överleva ljuset du tog
bort
det onda och för en stund var livet
milt men
jag
vet inte om jag
växer eller krymper,
försvinner eller blir till men
sedan, du och jag är
borta
och
kvar
finns bara då.
om gångna steg
och det är sommar artonhundrafemtiofem när
Robert Nilsson sätter punkt vid
bäcken i Minnesota han hade
gått så jävla långt ja flera tusen
mil och hade variga blåsor på sin
själ Arvid hade törstat ihjäl i öknen och för
Robert tappade tid och pengar sin tyngd han börjar
försona sig
med sitt öde och sin existentiellt
ensamma lott i Amerika han lägger sig
ned vid bäcken i Minnesota och
låter skorna åka av men
jag
kan inte försonas med mitt öde och
finna ro vid bäckarna i
huden trots mina tusen gångna steg det
rusar
fortfarande så mycket i
blodet och
vissa saker däribland
hoppet
gör helt enkelt
fortfarande
alldeles för ont.
omstart
nästa gång jag vaknar är det mammas
röst som väcker och
allting ska bli bra nu allting
måste
bli bra nu och jag vill ju inte
dö jag
vill ju inte bestraffa och förtvina,
svälta och somna in men för att
våga vara vara vaken måste
allting startas om och jag
springer och jag
springer jag har
sprungit så jävla långt men det
enda
sättet till att riktigt komma
fram
är att våga plåstras om och
vända sig om och gå.
(en liten text) om mörker
och någonting som höll på att bli en punkt men som
bara blev ett komma i en oändlig
parentes (som aldrig tycks ta slut den bara
fortsätter och
fortsätter och gör mina tecken lika
oförmögna att skapa en mening som de av
Söderbergs Mortimer vars
mening
var att aldrig bli förstådd,
och allting går så fort från
badrumsgolv och ambulans till
hänsynslöst
vita väggar och läkaren med smala
grågröna ögon och blicken fäst på
mellanrum i luften
frostkalla
händer som omöjligt kan ha
rört vid hud förut och
askgråa
nyanser i frågan om det var ett försök att
avsluta min mening och då brister
allt igen och jag gråter utan slut jag
blöder utan slut och
blöder överallt men får bara plåster på armar och ben,
nej,
det är ju därför jag
gör såhär förstår du inte
det och det är ju bara
såhär
jag överlever mörkret och hanterar
blodet i mina kärl
mamma hämtar mig nästa morgon och
älskar mig så att det gör
ont för
ont men jag måste låta det läka nu med
en minut i taget och tro
på att det är nu det vänder och på
något sätt
är till och med parenteser
nästan uthärdliga
i mammas varma famn.
om Granitvägen 8A lägenheten två våningar upp med köksfönster mot gatan
och det är tisdag,
maj och
tvåtusenfjorton när jag står utanför det som
brukade vara vår dörr jag har köpt
pizza
och är egentligen på väg
hem med den ljumma kartongen i mina
händer när fötterna fryser fast utanför
Granitvägen 8A lägenheten två
våningar upp med köksfönster mot
gatan och det är så
länge sedan nu men
vissa saker går visst
aldrig ur blodet och där inne åt vi
spaghetti och drack vin sjöng i
köket och torkade tårar tog
första steget ut och höll varandra i
handen och på
torget
nedanför huset fanns det allting vi
behövde till och med ekologiska
cornflakes, hämtpizza, cigaretter och dagen
efter-piller där fanns både
Hemköp och Coop så vi sprang
emellan när vi skulle hyra film och
aldrig kunde bestämma oss men vi hade
tid och vi jämförde
lösgodis och
kaffesorter och vilka som hade bästa
priset på hallonfil men det är
maj nu
och tvåtusenfjorton växte ikapp mitt
hår och våra ärrade ben och jag vill så gärna
omfamna
den där tjugoåriga tvåsamheten som var vi och
berömma den dess mod och gränslösa tro på
kärlek samtidigt som en
annan del
av mitt tjugofyraåriga jag bara vill skrika och
skälla på tjuoåriga oss för vår naivitet och
blåögdhet min
pizza
har börjat kallna nu och jag vet att sista bussen har
gått men vissa
saker går visst aldrig ur
blodet och jag kommer
aldrig
att sluta älska dig.
om litteraturens och skrivandets magi
om gräddtårtor och färgskalor
och med honom skulle jag dränka själen i
gräddtårtor och ge illamåendet fingret bada i
solsken
fast jag simmar bäst på
hösten jag skulle vända
blad och vädra ur börja
tro
på den framtid som jag
låtsas att jag planerar och med
honom
skulle livet vara mer av en behagligt
molnig verklighet än en
kolsvart estetisk misär men
vem är jag,
att säga något om gräddtårtor, färgskalor och kärleksmagi?
om avståndet i centimeter och havets botten
för visst måste man ända ner dit för att kunna
vända om och när
når man
egentligen botten och är man sedan viktlös när man
studsar tillbaka upp för det
sägs ju att havet är en nollpunkt och att det är
10 911 meter ner till den allra lägsta punkten och
8848 meter upp till den allra högsta,
och om jag tar mig ända ner kommer all
historia att vara glömd då,
alla dagar förlåtna och allt det
onda förbi mig?
i telefonen säger mamma att hon
älskar mig oändligt och jag funderar på
avstånd och centimeter och försöker dölja att jag
gråter men jag tror att hon märker ändå för hon
säger det igen och
jag vet att hon aldrig kan förstå det
mörker jag simmar i och jag
vet att hon också sover dåligt om natten men jag ska
gottgöra henne i augusti 8838 meter över
havet då ska vi
torka alla tårar och sedan aldrig gråta
mer men jag måste
ner först,
för jag måste börja om.
om lördagskänslor den sjuttonde maj tvåtusenfjorton
om livet på håll
och om att alltid stå bredvid om att
betrakta allt fast
utifrån och
ibland
vill jag sträcka ut handen till mig själv så
gärna att det värker i hela kroppen och
ibland
vill jag sträcka ut handen till mig själv så
gärna att det värker i hela kroppen och
kan ingen ruska om henne hårt för hon har zoomat
ut så mycket att hon inte längre hittar hem,
om distansiering och det smått
bedövande i att helt enkelt kliva ur sig själv för att
kunna fortsätta fungera om
sand
som rinner ur springorna i en knuten näve och
tid
som tar form i färger men sedan bara bildar svart och
kan ingen föra känseln åter till hud som känts död så länge?
hon har förlovat sig,
han
räknar dagarna till examen och
jag
dricker sista dropparna kaffe som redan blivit kallt ser
samma
TV-program och gråter för att jag inte vågar byta
kanal och jag står
bredvid och
hallå,
kan ingen ta mig tillbaka in?
om blod är tjockare än vatten är det här vattnet jävligt blodigt
det är systraskap.
du och jag fia, genom lågstadie, mellanstadie, högstadie och tonår. genom universitetsstudier och första stegen ut i vuxenlivet. genom sjukdomar, världsdelar, familjekonstellationer och drömmar. genom himlastormande kärlek och krossade hjärtan, historia och framtid och allt vi gör där emellan.
syster.
[foto: K]
om partiklar i luften, ruttnande tonårshjärtan jag började knarka herrparfymer efter dig
och jag hoppades så jävla mycket på dig,
men idag när du gick förbi mig på biblioteket dök jag ned med
näsan i boken så att min
andedräkt klibbade mot sidorna och när jag
låg där
kände jag den lätt kemiska, plastiga,
underbara doften av ny bok och kom att tänka på när jag för
första gången stack näsan i
"Klaras nya häst" för att sedan läsa den fyra gånger
om under elva dagars tid på en liten
grekisk ö dit
mamma och jag åkt för att vila upp oss efter en
jobbig vår vi hade fått pengar kvar efter huset vi sålt,
familjen
vi lämnat och banden vi klippt på parkeringen
på straden i Grekland luktar det solkräm,
och jag tänker på heta sommardagar på
landet -94, blonda kusiner som motvilligt blir
insmorda med centimetertjocka lager av den
vita feta sörjan och min hud
som klarade sig ändå
min hud
som redan var gyllenbrunt förstörd och
mamma
kallade mig för sin fina lilla pepparkaka med ord som
bara doftade bara kärlek men med de
andra runt omkring oss var det som att något jämt var fel och
jag
låg alltid med handduken över mig i solen och
jävla hudhelvete och de mörka fula
ögonen som hade fel färg men i
Grekland
kändes allting lättare i kärleken och i
solen och där låg pepparkakorna utkavlade längs stranden och
mamma
brände sig lite i solen så att vi fick sitta i skuggan ett slag,
det doftar vitlök, tzatziki och nybakat bröd,
ostfrallorna mamma brukade ha med sig hem från
nattskiftet väntandes i papperskassen i
hallen och vi åt dem med smör och marmelad i
soffan som om september aldrig hänt och
tänk
om jag vetat att jag åtta år senare inte skulle våga äta alls,
det doftar herrparfym,
men inte riktigt så som jag hade kommit
ihåg den han hade ju alltid
nya kläder, vänner, planer och
förklaringar till varför han aldrig hämtade på dagis och
jag
börjar knarka herrparfymer men hittar
aldrig
riktigt
tillbaka,
mamma, jag älskar dig mer än livet självt.
tenez-moi
och vi gifter oss ungt blir
vegetarianer och odlar tomater i
balkonglådan åker på
semester till Nairobi och Islamabad och all
ensamhet
rinner av mig när du klär
på dig om morgonen men
aldrig
försvinner längre än till köket för
du,
precis som jag,
tycker bättre om blommor när de
tappar sina blad i september än när de slår
ut i april och är sådär
påfrestande sorglösa vi
är inte riktigt
som de andra runt omkring oss när vi
dricker kaffe långt in på
nätterna på vårt nakna
köksgolv dammigt av
långa nätters barfota filosoferande och
älskling
så länge vi har rödgröna tomater i
balkonglådan och du
blåser på mitt morgonkaffe när det är för varmt,
kommer jag aldrig någonsin att
fråga efter mer.
om sex och svar och om det egentligen är någon jävla skillnad
och jag vill bara skratta
när vi har sex och du
tror att jag släppt
in dig när det i själva
verket är såhär jag håller
distansen och jag vill bara
gråta
när jag berättar och du tror att jag är
öppen fast jag egentligen bara
stänger för att
slippa besvara frågan och
ibland vill jag bara skrika,
högt och starkt och
länge för att du
tror att du kommit mig närmre när jag
i stället flyttat mig längre bort,
jag kommer,
och du kommer men
går alltd igen varför
försvinner du alltid igen Natalie
och mitt hjärta går i
tusen bitar mot en
frusen februariasfalt när han frågar för det
finns de som aldrig
nöjer sig med ett nej de som
ser och känner och man
vet det aldrig förrän det är försent
och jag hatar dem så att
håret på armarna reser sig och blir till små
luftballonger som lämnar jordens yta och
älskar dem uppifrån en knivskarp
himmel så att blodet i venerna
börjar koka och jag går
hem
min kväll är förstörd
du
har förstört mig och
jag
är alla bakfyllor och halvtomma vinglas jag inte ens minns när jag vaknar.
Fuck you.
om grammatisk asfalt och köksgolvskrig
jag sitter på asfalten och i stora
fönster med utsikt mot en storstad i
ljus med utsikt mot
ingenting,
sitter jag på den frusna asfalten
och förstår att det var du
som var min existentiella kris och hur
ingenting längre
går att mäta i centimeter och gram inte ens
blod, inälvor och utspillt morgonkaffe det
bränns inte ens längre och
du
pratade alltid om oss i imperfekt och preteritum
jag
ville ha dig i futurum och för alltid men
du
tittade aldrig på mig i presens och för
mig
var du perfekt men jag hann
aldrig ända fram jag var så
upptagen
med att utkämpa måndagskrigen på köksgolvet att jag inte ens
märkte när du gick
och det gick snett,
någonstans i mitten precis där
nacke övergår i hals och
snett
nedanför vänster öra dit du alltid
hittade så bra det
kliar lite nu
mellan skulderbladen precis där man
inte kommer åt och jag
ljuger
så att tungan min blir kolsvart och drömmer om att
älska dig på låtsas
måndag,
och jag reser mig sakta från den
solvärmda asfalten och tar sista bussen hem det är
nog nu,
och tjälen i marken har äntligen släppt och på
något sätt,
är det vapenvila på mitt köksgolv när jag kommer hem och på
något sätt
så tror jag att det är precis såhär det börjar.
