(om)värdera
om sena kvällar när
solen
har gått ner och vi ser
tillbaka på år som
gått ord som
sagts och avstånd som
växt och sedan
krympt vi ville
alltid
bara vara precis som
dem och hur vi
alltid
kände oss
som de konstiga och odugliga
vi
som inte lät någonting komma emellan förutom
viljan att vara som dem och
det har snart gått tio år nu,
jag vill aldrig vara som dem.
om luftrum och om att komma hem
och på något sätt (
trippla dubbla espresso) tar jag mig
ut från terminalen in i dvalan så fort vi är uppe i
luften vaknar i grekisk
värme och lever på fetaost kärlek och
saltvatten i sex mjuka dimmiga
dagar innan blodet börja frysa till
is igen och en
kväll när vi går ner mot stan och det är sådär
saltvattensklart på
himlen springer allting i
fatt oss och det
enda
som tycks rimligt är två steg ut åt
höger och ett avslut på
allt det onda men hon
bär mig
genom kvällen precis som hon
alltid har burit mig och genom
morgonen och dagen och den
tjocka kolsvarta natten det
går
jag går
på något sätt och på
något sätt
brister huden inte i
perforeringen och
kanterna håller ihop
håller
tills vi är på Arlanda igen och
det regnar in i min själ det är så
dimmigt hela tiden och jag vänder mig
om i töcknet sedan kommer
febern
som ett slag och jag tar på mig
ljusblå
gummistövlar och går omkring i regnet tills huden
blir blå går
in
och drar täcker över huvudet och
(som tur är går ridsports-vm på tv hela dagarna nu så jag)
drunknar i distansen till allt det som känns
fel ser
samma filmer om och om igen och tänk på
Grekland,
säger mamma och plåstrar om mina sår,
hösten kommer snart och då gör det
alltid
lite
mindre ont.
om fredagen efteråt cigaretter barndomsminnen och tzatziki
och om febern som
vägrar ge sig och regnet som håller
i sig jag försöker
resa mig
men kroppen vill ligga kvar jag
borde börja packa nu eller
egentligen kanske redan igår men
trots alla kilometer och mil har de
trasigaste blodsbanden trasat
sönder mig igen och
kvar
finns bara gårdagens kalla kaffe och
fimparna på balkongen mamma
och jag som ska till Grekland i morgon och
spellistan jag gjort och passet jag förnyat men
du
och ditt sätt att riva ner mig som
myggbett tills de blöder har
förstört mig igen och
jag
som skulle äta tzatziki som
förr (innan maten blev ett krig) och
bada i medelhavets klarblå vatten men
du
sänker mig som en sten till det
svarta havets botten och jag
skyndar fram och tillbaka på Arlandas terminal 5 men vaknar
kallsvettig
och ensam någonstans där inte ens mamma kommer
åt mig och jag missar
flyg efter flyg men
vissa saker
låter man bli så trasiga att man
inte känner igen dem och jag köper
varmt
kaffe på Roberts coffee vid terminalen men vill bara
gråta när jag får det för
hur långt jag än flyger idag
kommer du aldrig att älska mig i morgon.
om tisdagsregn
det är tisdag det
regnar
och efter en mardrömshelg står jag vacklande på
benen igen morfar säger att
jag inte får ta åt mig och
mamma
säger att jag borde vila mer
tisdag
och jag har fått lite
feber men det gör
inte så mycket jag ligger inne och
utanför regnar det jag
tittar på två dagar i Paris
igen äter daimglass och lägger
färdigt pusslet med ettusenfemhundra bitar själen
återhämtar sig fast
långsamt.
☔
om frustration och parkeringsböter
för sommaren bara
försvinner under
fötterna på mig och ger mig
värmeslag och parkeringsböter
gråter
för att det känns som jag
felparkerat hela jävla livet och
när (?)
ska egentligen allting börja på
riktigt och
sluta
vara sådär på låtsas och temporärt
springer
i cirklar och kvadrater men kommer
aldrig riktigt ända
fram nästa vecka
åker jag till Grekland och blir full men den
lilla tjejen
som jag tappade på vägen sitter kvar
någonstans på Arlanda med ett utcheckat hjärtat i handen.
