om en stad i en backspegel och andra speglar
vi träffas i ingenmansland i en stad som är allt annat än neutral,
vi är några andra nu och vi hukar oss för
alla former av nostalgi i en
stad utan kropp och han vill vara
mjuk men rör sig
hårt och går med kantiga
mjuk men rör sig
hårt och går med kantiga
steg framåt bakåt i
sidled med tiden som om varje form av
sidled med tiden som om varje form av
samexistens vore omöjlig men också just det
enda vi står ut med när vi kisar så
mycket att vi nästan inget ser och
spöken
i hörnen skuggor i
februariluften och så de
iskalla händerna förstås alltid dessa
ljusblå
isbitar av hud som hänger
livlöst vid mina sidor alltid dessa
lungor som har svårmod i sitt sätt men,
jag minns inte mycket och vad
spelar det längre för roll något som kändes så
lätt i februari och blev fruset i mars jag skulle
ljuga
om jag sa att jag sörjer det först nu för
allting övergår ju i något annat allting är
rörelse
och saker som vi trodde att vi
fick men som
bara var till låns.
om små, små fåglar och ett monster i bröstkorgen
om L på avdelning 10 och våra tunna nyckelben
om en hy
aldrig
så
tunn
just
så tunn så att även de minsta
artärerna i hennes aldrig så
tunna handleder syns och det är någonting så
vackert i det som alltid gör mig
tung och hon tittar
snett nedåt alltid snett
nedåt med klara isblå ögon som
blinkar bara lite för sällan för att man
precis ska lägga märke till det tittar
nedåt men sträcker ändå på
nacken den sortens
stolthet som tycks oförenlig med ludna
kinders mjuka lanugohårstrån
gråtande i
lysrörsljusets olyckliga ljus och den
spikraka ryggen som om hon
hängde i en skör,
stark tråd från sjukhusets innertak men kanske
är det också det hon gör kanske
är det också det vi alla gör kanske
är det just därför vi sitter här idag
i morgon och på fredag och
motvilligt
försöker att bli varma igen.
om spöken
och jag har inte mycket att dela med mig av från ett
frukostbord i utkanten av stan inga varma
händer att lägga på din svala
panna eller ljusa
sommardagar med mjuka linjer bara rör mig
ljudlöst
över asfalt ett
spöke med
videung i sina skor och
november i sitt hår
K ringer han är hjärtekrossad igen och när man
spricker börjar det i
mungiporna, huden som
torkad
målarfärg men jag är alldeles för
porös nu och
du
går ju rakt igenom min ridå och min
långa mörka lugg jag har inga
mjuka linjer i min bok men så
oändligt
mycket som jag vill berätta för dig
man längtar alltid efter något.
