(kanske) om du lovar mig novembergråa färgskalor måndagsmorgnar i hallen och julaftnar i yttre rymden
men trots ironin gör jag mig så
fin jag bara kan står på
T-centralen och väntar som någon som
väntade på någonting alls men
Pressbyråns kaffe är så
hårresande beskt
han
har varit offline så länge att
orden trillat isär och
jag
börjar skratta när jag
ser mig själv i spegeln för
jag har med mig dina
vantar i min väska som om vi skulle springa
på varandra av en slump,
tisdag
och mina färgskalor går i
grått sparvbenen är så kalla nu och
Stockholm känns så stumt jag
försökte verkligen
att ge det en ärlig
chans den här gången men
var samtidigt aldrig riktigt där,
onsdag och jag står i
bokaffären,
jag gråter,
vintern kom idag,
jag frös lite.
omdrömt
och morfar som dök ner i vattnet efter den lilla
tjejen som simmat vilse men sjögräset hade
redan slingrat sig om hennes hals och när jag
ser henne flyta upp till ytan ger jag
upp och går i bitar när vi
vaknar på morgonen står han i sovrummet och
packar och ska snart ta tåget bort,
körsbärsträdet utanför är svart av alla döda blommor.
omslag
utslag
inslag
värmeslag
hjärtslag
bakslag
blixtnedslag
tidningsomslag
bombnedslag
uppslag
lagförslag
avslag
knytnävsslag
motförslag
inslag
värmeslag
hjärtslag
bakslag
blixtnedslag
tidningsomslag
bombnedslag
uppslag
lagförslag
avslag
knytnävsslag
motförslag
utslag
om en stad i en backspegel och andra speglar
vi träffas i ingenmansland i en stad som är allt annat än neutral,
vi är några andra nu och vi hukar oss för
alla former av nostalgi i en
stad utan kropp och han vill vara
mjuk men rör sig
hårt och går med kantiga
mjuk men rör sig
hårt och går med kantiga
steg framåt bakåt i
sidled med tiden som om varje form av
sidled med tiden som om varje form av
samexistens vore omöjlig men också just det
enda vi står ut med när vi kisar så
mycket att vi nästan inget ser och
spöken
i hörnen skuggor i
februariluften och så de
iskalla händerna förstås alltid dessa
ljusblå
isbitar av hud som hänger
livlöst vid mina sidor alltid dessa
lungor som har svårmod i sitt sätt men,
jag minns inte mycket och vad
spelar det längre för roll något som kändes så
lätt i februari och blev fruset i mars jag skulle
ljuga
om jag sa att jag sörjer det först nu för
allting övergår ju i något annat allting är
rörelse
och saker som vi trodde att vi
fick men som
bara var till låns.
om små, små fåglar och ett monster i bröstkorgen
om L på avdelning 10 och våra tunna nyckelben
om en hy
aldrig
så
tunn
just
så tunn så att även de minsta
artärerna i hennes aldrig så
tunna handleder syns och det är någonting så
vackert i det som alltid gör mig
tung och hon tittar
snett nedåt alltid snett
nedåt med klara isblå ögon som
blinkar bara lite för sällan för att man
precis ska lägga märke till det tittar
nedåt men sträcker ändå på
nacken den sortens
stolthet som tycks oförenlig med ludna
kinders mjuka lanugohårstrån
gråtande i
lysrörsljusets olyckliga ljus och den
spikraka ryggen som om hon
hängde i en skör,
stark tråd från sjukhusets innertak men kanske
är det också det hon gör kanske
är det också det vi alla gör kanske
är det just därför vi sitter här idag
i morgon och på fredag och
motvilligt
försöker att bli varma igen.
om spöken
och jag har inte mycket att dela med mig av från ett
frukostbord i utkanten av stan inga varma
händer att lägga på din svala
panna eller ljusa
sommardagar med mjuka linjer bara rör mig
ljudlöst
över asfalt ett
spöke med
videung i sina skor och
november i sitt hår
K ringer han är hjärtekrossad igen och när man
spricker börjar det i
mungiporna, huden som
torkad
målarfärg men jag är alldeles för
porös nu och
du
går ju rakt igenom min ridå och min
långa mörka lugg jag har inga
mjuka linjer i min bok men så
oändligt
mycket som jag vill berätta för dig
man längtar alltid efter något.
anteckning i telefonen, 21 februari 2015 kl 22.04
trottoarer gråhet en gammal lärare cigaretter i
mörkret och tändstickor till ben
om: då
vi badade i dina föräldrars pool och du hade dina
gröna badbyxor jag har för övrigt: också
poppat popcorn och
bränt dem druckit tequila och
somnat mot din rygg i huset där du
bodde och:
åk inte
vill jag skriva på dina armar och
ben jag hittar fortfarande dit och till
stället precis där nyckelben övergår i
hals vi berättade det aldrig för någon och
sommar övergick i höst tiden glömmer
kroppen glömmer (inte) och
vattnet i poolen är bytt avdunstat:
tomt.
om igen
Jag tror att jag vill vara med dig eller du får mig i alla fall att skriva. Du är Köpenhamns fastfrusna gator vi är trötta augustibriser i ett tungt gardintyg. Klockan fyra: lördagsmorgon och vi dricker McDonaldskaffe med en frän bismak. Kanske av mögel. Kanske av: för gammalt. Men vad skulle vi annars göra? Han säger det finns ingen som förstår mig som du. Ett lik. Hans vigselring och alkoholglansiga ögon blänker i halvmörkret. Två lik.
om en höst som kom till Uppsala, till slut.
omkastade ord dagar känslor och kylskåpstemperaturer
min helg var
fin till en början jag bara sov och sov och
sov vaknade upprymd och
fokuserad och gick genom parken till
biblioteket där köpte jag kaffe och
mera dötid såg ut genom
fönstret och lät tanken vandra uppför
benen och ner i
tårna genom ryggen och ut i
blodet in innanför jackan och
bak i nacken där lade han
värmen och tog den
med sig sedan blev det
lördag och jag gav
efter vi lagar pasta han vägrar
släppa och mina
tassar spinner i nya
strumpor med blåa små
prickar på vi pratar om
färgskalor blåvalar och om hur
sammet känns mot huden han
har ett köksgolv med sextio
rutor och en t-shirt med svarta
ränder i hans kylskåp finns mera
värme sedan blir det
söndag och jag går vilse för
hur
ska man egentligen
veta
när man är upprymd hungrig och
livrädd på
samma jävla gång?
om början av oktober om tid och om ingenting
(hej och förlåt på förhand för osammanhängande, ostrukturerade ord det har fastnat en rytm i huvudet på mig som jag inte blir av med och mina händer mår så mycket bättre när de fått gå lös på tangentbordet lite så här kommer kvällens femminuterssvammel om egentligen ingenting alls)
och jag ljuger så att tungan blir
neonrosa sitter på Ofvandahls och längtar
ut ser mig i spegeln ser rött ser
ingenting går genom
Stockholm och tänker på
igår imorgon sover jag
ut vädrar
ur och börjar om på
måndag börjar mitt
nya liv och på tisdag tar det
slut för på
vissa ställen i
Sverige är det som om
tiden alltjämt stod still och under
vissa strålar i
oktober är det som om
ingenting någonsin hade hänt
vi dricker kaffe och utbyter
vokaler delar konsonanter och
dagar på fik ibland
poppar vi popcorn och äter i soffan någon
fyller trettio och vi sjunger ut
och jag går runt ja jag väntar på
vintern fryser om benen och trampar
snett åker med
tåget och sedan blåa mot
Hjulsta kliver av och stänger
av åker hissen till våningen högst
upp gråter ut och åker
hem allting går så
långsamt
nu för tiden men det går
framåt och ärren bleknar vi
äter pasta och ser på
serier och jag vill
gråta när jag köper apelsiner från Marocko
i Uppsala är så vackert men i mig finns
alltid mörkret och fast jag
spricker så når
ljuset inte in och
mamma tar mig till
doktorn hon ställer frågor jag lägger
pussel och skriker
högre och på
landet lägger morfar i näten och i
Spanien har pappa sin nya familj för under
vissa
strålar i oktober är det som om
ingenting
någonsin hade hänt.
om blåa nyanser och livsfarlig pasta
vi står
kvar
utanför biblioteket fast
sepbember har blivit kallt vi
säger att vi inte
fryser fast våra händer skiftar i
i blått det
klär honom på något sätt och hans
klarblå under luggen som är
ostyrig och blond och
kajsa säger att han ser ut som
tintin och jag förälskar mig snabbt i hans
ljusrosa strumpor fast jag
vet att det är meningslöst jag
stirrar på mina skor och han
frågar om jag ska ut i kväll jag
säger att jag inte kan jag måste
fixa men
jag har ingenting (som går) att
fixa och jag känner mig som åttio år han
säger att han inte förstod någonting av
seminariet jag
tänker att jag inte förstår någonting av
livet från blått till mörklila och vi har slut på
ursäkter tid och på studielån där
inomhus väntar framtid futurum och
påträngande dåtid så vi går hem till
honom och han är så fin när han kokar
pasta i köket att jag känner mig lika
orörlig som omöjlig och jag
ljuger för tintin för mig
själv och hela världen i
försöken att vara någon som jag
aldrig kommer att bli är men det kommer
alltid
ifatt en och på
morgonen när man går hem genom
knäpptysta kvarter är det som om
allting
ändå bara hade varit en lek.
om söndagsfunderingar och blek hy
för hösten kom ju till slut och vi kunde
äntligen andas ut jag
dök tillbaka ned i mina
stora stickade tröjor och
frågor om existensen när det
enda
stället som kändes som hemma var
T-centralens iskalla morgonstress och det
brandorangegula i träden som går så
fint i ton med en
mönstrad förgänglighet i bläck som jag
pryder mina handleder med men som
alltid bleknar bort jag lägger mig
lägger mig längst bort i
sängen så långt ut på
kanten att jag
nästan trillar ned precis som
vi
och hur det värkte i huden när du
ville hålla om mig och jag
gillar
min bleka vinterhy bättre och den
låga solen i september väljer det
minst
onda och försöker hålla ut när
himlen är sådär påträngande brandröd som den
bara blir i oktober och det är
någonting i mig som vill
förgöra dig innan vi somnar för det var
jag som gick ut i regnet och det var
du
som höll kvar i sommaren.
om utgångna tonårshjärtan
hej här är något jag skrev när jag var 18 som dök upp i huvudet idag, puss
det luktar torkat blod
fällda tårar
gångna steg och
drömda drömmar det
ser ut som
släckta ljus
fallna löv och
torkade rosor
det känns som
härsken grädde
torrt bröd det smakar
bränt
jävla
tonårshjärta
(om)värdera
om sena kvällar när
solen
har gått ner och vi ser
tillbaka på år som
gått ord som
sagts och avstånd som
växt och sedan
krympt vi ville
alltid
bara vara precis som
dem och hur vi
alltid
kände oss
som de konstiga och odugliga
vi
som inte lät någonting komma emellan förutom
viljan att vara som dem och
det har snart gått tio år nu,
jag vill aldrig vara som dem.
om luftrum och om att komma hem
och på något sätt (
trippla dubbla espresso) tar jag mig
ut från terminalen in i dvalan så fort vi är uppe i
luften vaknar i grekisk
värme och lever på fetaost kärlek och
saltvatten i sex mjuka dimmiga
dagar innan blodet börja frysa till
is igen och en
kväll när vi går ner mot stan och det är sådär
saltvattensklart på
himlen springer allting i
fatt oss och det
enda
som tycks rimligt är två steg ut åt
höger och ett avslut på
allt det onda men hon
bär mig
genom kvällen precis som hon
alltid har burit mig och genom
morgonen och dagen och den
tjocka kolsvarta natten det
går
jag går
på något sätt och på
något sätt
brister huden inte i
perforeringen och
kanterna håller ihop
håller
tills vi är på Arlanda igen och
det regnar in i min själ det är så
dimmigt hela tiden och jag vänder mig
om i töcknet sedan kommer
febern
som ett slag och jag tar på mig
ljusblå
gummistövlar och går omkring i regnet tills huden
blir blå går
in
och drar täcker över huvudet och
(som tur är går ridsports-vm på tv hela dagarna nu så jag)
drunknar i distansen till allt det som känns
fel ser
samma filmer om och om igen och tänk på
Grekland,
säger mamma och plåstrar om mina sår,
hösten kommer snart och då gör det
alltid
lite
mindre ont.
om fredagen efteråt cigaretter barndomsminnen och tzatziki
och om febern som
vägrar ge sig och regnet som håller
i sig jag försöker
resa mig
men kroppen vill ligga kvar jag
borde börja packa nu eller
egentligen kanske redan igår men
trots alla kilometer och mil har de
trasigaste blodsbanden trasat
sönder mig igen och
kvar
finns bara gårdagens kalla kaffe och
fimparna på balkongen mamma
och jag som ska till Grekland i morgon och
spellistan jag gjort och passet jag förnyat men
du
och ditt sätt att riva ner mig som
myggbett tills de blöder har
förstört mig igen och
jag
som skulle äta tzatziki som
förr (innan maten blev ett krig) och
bada i medelhavets klarblå vatten men
du
sänker mig som en sten till det
svarta havets botten och jag
skyndar fram och tillbaka på Arlandas terminal 5 men vaknar
kallsvettig
och ensam någonstans där inte ens mamma kommer
åt mig och jag missar
flyg efter flyg men
vissa saker
låter man bli så trasiga att man
inte känner igen dem och jag köper
varmt
kaffe på Roberts coffee vid terminalen men vill bara
gråta när jag får det för
hur långt jag än flyger idag
kommer du aldrig att älska mig i morgon.
om tisdagsregn
det är tisdag det
regnar
och efter en mardrömshelg står jag vacklande på
benen igen morfar säger att
jag inte får ta åt mig och
mamma
säger att jag borde vila mer
tisdag
och jag har fått lite
feber men det gör
inte så mycket jag ligger inne och
utanför regnar det jag
tittar på två dagar i Paris
igen äter daimglass och lägger
färdigt pusslet med ettusenfemhundra bitar själen
återhämtar sig fast
långsamt.
☔
