om blåa nyanser och livsfarlig pasta
vi står
kvar
utanför biblioteket fast
sepbember har blivit kallt vi
säger att vi inte
fryser fast våra händer skiftar i
i blått det
klär honom på något sätt och hans
klarblå under luggen som är
ostyrig och blond och
kajsa säger att han ser ut som
tintin och jag förälskar mig snabbt i hans
ljusrosa strumpor fast jag
vet att det är meningslöst jag
stirrar på mina skor och han
frågar om jag ska ut i kväll jag
säger att jag inte kan jag måste
fixa men
jag har ingenting (som går) att
fixa och jag känner mig som åttio år han
säger att han inte förstod någonting av
seminariet jag
tänker att jag inte förstår någonting av
livet från blått till mörklila och vi har slut på
ursäkter tid och på studielån där
inomhus väntar framtid futurum och
påträngande dåtid så vi går hem till
honom och han är så fin när han kokar
pasta i köket att jag känner mig lika
orörlig som omöjlig och jag
ljuger för tintin för mig
själv och hela världen i
försöken att vara någon som jag
aldrig kommer att bli är men det kommer
alltid
ifatt en och på
morgonen när man går hem genom
knäpptysta kvarter är det som om
allting
ändå bara hade varit en lek.
om söndagsfunderingar och blek hy
för hösten kom ju till slut och vi kunde
äntligen andas ut jag
dök tillbaka ned i mina
stora stickade tröjor och
frågor om existensen när det
enda
stället som kändes som hemma var
T-centralens iskalla morgonstress och det
brandorangegula i träden som går så
fint i ton med en
mönstrad förgänglighet i bläck som jag
pryder mina handleder med men som
alltid bleknar bort jag lägger mig
lägger mig längst bort i
sängen så långt ut på
kanten att jag
nästan trillar ned precis som
vi
och hur det värkte i huden när du
ville hålla om mig och jag
gillar
min bleka vinterhy bättre och den
låga solen i september väljer det
minst
onda och försöker hålla ut när
himlen är sådär påträngande brandröd som den
bara blir i oktober och det är
någonting i mig som vill
förgöra dig innan vi somnar för det var
jag som gick ut i regnet och det var
du
som höll kvar i sommaren.
om utgångna tonårshjärtan
hej här är något jag skrev när jag var 18 som dök upp i huvudet idag, puss
det luktar torkat blod
fällda tårar
gångna steg och
drömda drömmar det
ser ut som
släckta ljus
fallna löv och
torkade rosor
det känns som
härsken grädde
torrt bröd det smakar
bränt
jävla
tonårshjärta
