om Granitvägen 8A lägenheten två våningar upp med köksfönster mot gatan
och det är tisdag,
maj och
tvåtusenfjorton när jag står utanför det som
brukade vara vår dörr jag har köpt
pizza
och är egentligen på väg
hem med den ljumma kartongen i mina
händer när fötterna fryser fast utanför
Granitvägen 8A lägenheten två
våningar upp med köksfönster mot
gatan och det är så
länge sedan nu men
vissa saker går visst
aldrig ur blodet och där inne åt vi
spaghetti och drack vin sjöng i
köket och torkade tårar tog
första steget ut och höll varandra i
handen och på
torget
nedanför huset fanns det allting vi
behövde till och med ekologiska
cornflakes, hämtpizza, cigaretter och dagen
efter-piller där fanns både
Hemköp och Coop så vi sprang
emellan när vi skulle hyra film och
aldrig kunde bestämma oss men vi hade
tid och vi jämförde
lösgodis och
kaffesorter och vilka som hade bästa
priset på hallonfil men det är
maj nu
och tvåtusenfjorton växte ikapp mitt
hår och våra ärrade ben och jag vill så gärna
omfamna
den där tjugoåriga tvåsamheten som var vi och
berömma den dess mod och gränslösa tro på
kärlek samtidigt som en
annan del
av mitt tjugofyraåriga jag bara vill skrika och
skälla på tjuoåriga oss för vår naivitet och
blåögdhet min
pizza
har börjat kallna nu och jag vet att sista bussen har
gått men vissa
saker går visst aldrig ur
blodet och jag kommer
aldrig
att sluta älska dig.
om litteraturens och skrivandets magi
om gräddtårtor och färgskalor
och med honom skulle jag dränka själen i
gräddtårtor och ge illamåendet fingret bada i
solsken
fast jag simmar bäst på
hösten jag skulle vända
blad och vädra ur börja
tro
på den framtid som jag
låtsas att jag planerar och med
honom
skulle livet vara mer av en behagligt
molnig verklighet än en
kolsvart estetisk misär men
vem är jag,
att säga något om gräddtårtor, färgskalor och kärleksmagi?
om avståndet i centimeter och havets botten
för visst måste man ända ner dit för att kunna
vända om och när
når man
egentligen botten och är man sedan viktlös när man
studsar tillbaka upp för det
sägs ju att havet är en nollpunkt och att det är
10 911 meter ner till den allra lägsta punkten och
8848 meter upp till den allra högsta,
och om jag tar mig ända ner kommer all
historia att vara glömd då,
alla dagar förlåtna och allt det
onda förbi mig?
i telefonen säger mamma att hon
älskar mig oändligt och jag funderar på
avstånd och centimeter och försöker dölja att jag
gråter men jag tror att hon märker ändå för hon
säger det igen och
jag vet att hon aldrig kan förstå det
mörker jag simmar i och jag
vet att hon också sover dåligt om natten men jag ska
gottgöra henne i augusti 8838 meter över
havet då ska vi
torka alla tårar och sedan aldrig gråta
mer men jag måste
ner först,
för jag måste börja om.
om lördagskänslor den sjuttonde maj tvåtusenfjorton
om livet på håll
och om att alltid stå bredvid om att
betrakta allt fast
utifrån och
ibland
vill jag sträcka ut handen till mig själv så
gärna att det värker i hela kroppen och
ibland
vill jag sträcka ut handen till mig själv så
gärna att det värker i hela kroppen och
kan ingen ruska om henne hårt för hon har zoomat
ut så mycket att hon inte längre hittar hem,
om distansiering och det smått
bedövande i att helt enkelt kliva ur sig själv för att
kunna fortsätta fungera om
sand
som rinner ur springorna i en knuten näve och
tid
som tar form i färger men sedan bara bildar svart och
kan ingen föra känseln åter till hud som känts död så länge?
hon har förlovat sig,
han
räknar dagarna till examen och
jag
dricker sista dropparna kaffe som redan blivit kallt ser
samma
TV-program och gråter för att jag inte vågar byta
kanal och jag står
bredvid och
hallå,
kan ingen ta mig tillbaka in?
om blod är tjockare än vatten är det här vattnet jävligt blodigt
det är systraskap.
du och jag fia, genom lågstadie, mellanstadie, högstadie och tonår. genom universitetsstudier och första stegen ut i vuxenlivet. genom sjukdomar, världsdelar, familjekonstellationer och drömmar. genom himlastormande kärlek och krossade hjärtan, historia och framtid och allt vi gör där emellan.
syster.
[foto: K]
om partiklar i luften, ruttnande tonårshjärtan jag började knarka herrparfymer efter dig
och jag hoppades så jävla mycket på dig,
men idag när du gick förbi mig på biblioteket dök jag ned med
näsan i boken så att min
andedräkt klibbade mot sidorna och när jag
låg där
kände jag den lätt kemiska, plastiga,
underbara doften av ny bok och kom att tänka på när jag för
första gången stack näsan i
"Klaras nya häst" för att sedan läsa den fyra gånger
om under elva dagars tid på en liten
grekisk ö dit
mamma och jag åkt för att vila upp oss efter en
jobbig vår vi hade fått pengar kvar efter huset vi sålt,
familjen
vi lämnat och banden vi klippt på parkeringen
på straden i Grekland luktar det solkräm,
och jag tänker på heta sommardagar på
landet -94, blonda kusiner som motvilligt blir
insmorda med centimetertjocka lager av den
vita feta sörjan och min hud
som klarade sig ändå
min hud
som redan var gyllenbrunt förstörd och
mamma
kallade mig för sin fina lilla pepparkaka med ord som
bara doftade bara kärlek men med de
andra runt omkring oss var det som att något jämt var fel och
jag
låg alltid med handduken över mig i solen och
jävla hudhelvete och de mörka fula
ögonen som hade fel färg men i
Grekland
kändes allting lättare i kärleken och i
solen och där låg pepparkakorna utkavlade längs stranden och
mamma
brände sig lite i solen så att vi fick sitta i skuggan ett slag,
det doftar vitlök, tzatziki och nybakat bröd,
ostfrallorna mamma brukade ha med sig hem från
nattskiftet väntandes i papperskassen i
hallen och vi åt dem med smör och marmelad i
soffan som om september aldrig hänt och
tänk
om jag vetat att jag åtta år senare inte skulle våga äta alls,
det doftar herrparfym,
men inte riktigt så som jag hade kommit
ihåg den han hade ju alltid
nya kläder, vänner, planer och
förklaringar till varför han aldrig hämtade på dagis och
jag
börjar knarka herrparfymer men hittar
aldrig
riktigt
tillbaka,
mamma, jag älskar dig mer än livet självt.
tenez-moi
och vi gifter oss ungt blir
vegetarianer och odlar tomater i
balkonglådan åker på
semester till Nairobi och Islamabad och all
ensamhet
rinner av mig när du klär
på dig om morgonen men
aldrig
försvinner längre än till köket för
du,
precis som jag,
tycker bättre om blommor när de
tappar sina blad i september än när de slår
ut i april och är sådär
påfrestande sorglösa vi
är inte riktigt
som de andra runt omkring oss när vi
dricker kaffe långt in på
nätterna på vårt nakna
köksgolv dammigt av
långa nätters barfota filosoferande och
älskling
så länge vi har rödgröna tomater i
balkonglådan och du
blåser på mitt morgonkaffe när det är för varmt,
kommer jag aldrig någonsin att
fråga efter mer.
