se. bara,

se

detta, vänner.

 

 

 

och jag

känner mig som en dålig

film

i din bokhylla en stor jävla

fläck

på din dyraste skjorta och man

både leva och betrakta samtidigt, inte vara

huvudperson

i sagan som man samtidigt berättar så jag tar ett

och skriver om slutet själv,

 

väldigt ung och vi är vegetarianer och gifter oss snabbt,

dricker tetravin till frukost och lapar

kroppskontakt till middag,

vi går på yoga på tisdagar och läser högt för varandra i sängen,

jag har mer än någonsin att förlora och

du

ger mig inget att vara rädd för bara mer

värme och i

vill jag inte ens regissera ett melankoliskt slut.

 

 

 

 

för ett halvår sedan åt jag rostade

mackor i sängen med någon som jag inte riktigt

såg och kanske var det för att

våren

kändes så ny då och jag så

bländad av situationen men sedan 

dess har jag behövt gå undan

vare gång han drabbat mina tankar för att

det inte ska bli för mycket på en

gång lite som en

ändå inte riktigt hinner ombord och på

senaste

tiden har jag inte kunnat sova utan att 

längta tillbaka lite och

nu 

vill jag på något sätt ha honom här i

december för på något sätt känns det så på

riktigt

i ljuset av alla andra ljus som ändå slocknat

på juldagen och december

vill jag ändra min världsbild tillsammans, 

till och med när det bara

regnar och blåser och i

honom

vill jag förvara mina sömniga morgnar och med

honom

vill jag göra allt det där som vuxna gör och på

honom 

vill jag vänta när flyget är försenat och det var snart

sex

månader sedan vi åt mackor i min säng och det blir bara

värr och värr för jag måste gå

undan

 

 

 

 

 

att vakna upp som tjugotvå med känslan av nittiotre

om att upptäcka att man hade potential men som man

aldrig gjorde någonting av eller
känslan när han inte är online och hela internet känns

dött eller 

ännu värre,

när han är online men inte skriver en rad,

om att helst inte kännas vid hur en moster

tittar på en från andra sidan ångestbelamrade julbord med 

saltkorn i blicken som speglar sig i bordssilvret om att

drömma om New York och vakna upp i Norrköping på

juldagen i en säng som känns som ett

hav där man kommer

drunkna om man inte genast möblerar om,

om att inse att handen man drömt om under natten håller någon helt

annan hand nu när resten av kroppen

vaknar och om att sätta sig på ett

tåg bara för att sedan sätta sig på ett

flyg bara för att få vara på väg, i

transit och inte behöva stå

för någonting av det statiska i sitt liv om

i att försöka lyssna på en magkänsla när det bara gör

ont att existera, 

om att helst inte känna av känslan

av en nyvässad blyertspenna mellan varma fingrar,

nytvättade lakan och rena papper men utan en 

aning om

vad i helvete man ska skriva och när allting redan är

sagt skrivet slut och

jag

hade potential men var för upptagen med att parera mellan minfält och

jag

fyllde tjugotvå men bevarade en hemlighet som var mörk och 

jag

blir nittiotre i väntan på en känsla som alltid är offline.

 

 

 

och alla gånger vi höll handen på 

bio

om tristess,

och allt som utlovades i inledningen men som aldrig följdes upp, om

tristess,

och en ensamhet som sköljer över mig vid fruktdisken på Ica om

tristess,

och om livet i kartonger, hjärtat i

handen och socker i kaffet om

tristess, 

en lördagsnatt i ett höstfruset Uppsala där jag bara sväljer luft om

tristess,  

och sådant pappa sa sådant som bet sig fast om

tristess,  

om ljudet av en lampa som knäpper i hallen om

tristess,

och om att möblera om sitt rum, längtan efter en ny väg om

tristess,

och om väntan i en gate med ballonger i handen,

om en värld på hold medan befolkningen dör i Syrien,

om sockerkakor jag bränner i ugnen och om ett

brandlarm som tjuter,

om dammiga möten på flygplatser med folk från andra länder,

om en närhet som håller sig på avstånd och om en 

väckarklocka som inte vill vakna, om

tristess, 

 

och om att ta på sig rena kläder och

göra vad man kan i oktober.

 

 

 

lite som Harrys ärr när ni-vet-vem kommer för nära, lite som
Melissa Horns röst smörjer ömmande leder och lite som
kroppstemperaturen
beter sig varje gång dem skriver mitt namn

lite som om det aldrig hänt, lite som att
vakna med huvudvärk och lite som att
vrida tiden ur led men
mer
som att alltid befinna sig i transit
helt enkelt för att aldrig behöva somna sist.

 

 

där jag värmer frusna novemberhänder efter en iskall promenad,

han säger att jag har fina ögon och att han vill

upptäcka världen,

jag tänker att det mesta redan är upptäckt, 

att vi redan gjort det här förut,

och att jag ju bara ville hålla någon i handen i en biosalong.