om en måndag och sådant som känts grått.
när jag sitter klarvaken i sängen klockan nolltrefyrtiofyra med alla åtta
lampor
tända och en plötslig lust att möblera om hela min lägenhet en gång
till kanske för att flytta om alla förutsättningar lite men
varje gång jag nyktrar till kommer verkligheten ifatt mig som
sekundvisaren
alltid hinner ifatt minutvisaren och som om
timmarna
aldrig ville gå vägrar jag att resa mig från
badrumsgolvet på söndagsmorgnarna och precis som alla måndagar jag
passerat hans rum på väg till kaffeautomaten sjunker
kroppstemperaturen lite varje gång det blir söndag kväll och
jag
blir så jävla oproduktiv om dagarna när jag försöker kommunicera om nätterna och
jag
läser läser på franska och engelska och svenska och
ändå
sitter jag på huk på golvet vid den största bokhyllan med de största
böckerna om de största frågorna och försöker hitta
rätt
och så plötsligt
står det en pojke i en blyertsgrå mohairstickad tröja och med
sandréfärgat hår mitt emot mig och mina
svala kinder fattar eld och
allt
jag kan tänka på är att jag måste få känna
på den där mjuka tröjan innan jag dör och när
jag
tittar ner mot golvet och förbannar mig över glödande
kinder tar han ett kliv framåt och,
sedan känner jag en k r a m du -
dunk.
om innan det blev svårt
och en dag ska jag också säga ifrån men
det var så mycket enklare innan du älskade mig
jag rör inte men du känner dig ändå berörd
jag säger det inte men du hör det ändå
jag går inte men du känner dig ändå alltid
lämnad
jag älskar nog egentligen inte
men
det är inget vi pratar om högt,
vi bara låter fåglarna flyga lite lägre nu för tiden,
vänder oss om i sängen och
hoppas att det ska vara på riktigt i morgon.
om något som dammar i min bokhylla och vägrar bli rent.
och om min diskbänk som är så jävla ren att jag
skulle kunna operera ut ditt hjärta på den och sedan
älska dig till döds
om en kille förra hösten med fräknar i nacken och som hade mjuka
vokaler och spännande,
kittlande konsonanter och ett
sovrumsgolv som var befriande dammigt och där vi
lekte med nuet och där
jag
slutade mäta upp havregryn kvällen innan,
började köpa dyra underkläder och bli varm i
magen och på morgonen missade jag
bussen allt oftare men
mitt liv är en jävla boksamling på hög och
han slösade så mycket kärlek på mig som ändå bara gick rakt
igenom och när november kom kändes allting ändå så
förbjudet
men att träffa honom var som att springa barfota i gnistrande decembersnö och
när han sa att jag måste
sluta fånga dagen och börja släppa taget
tänkte jag att
honom
ska jag operera på min diskbänk och sedan
älska honom till döds
om några dagar i Paris.
kanske paris bästa te / la Buvette, 18 arr.
en liten ängel på jorden, Jenny
vi <3
vin / Café de flores
Joel och bra mojito & vin
Min lilla fransos Manu / parc du Luxembourg
allt man behövde fanns på Secco, Rue de Rennes
lägenheten / Montmartre
mycket Kusmi i J's soffa blev det
Montmartre, 18e arr.
har förresten glömt varför jag åkte hem.
om en klocka på min vägg som står still
och om en ensam björk i ett snöigt landskap om
hästar som står som orörliga i en
hage utanför stadens ljus och
vi
känner brister i bakgrunden och lever för
ett liv i framtiden i ett
land där vi lärt oss vara oberoende och
uppkopplade mot en värld som inte ens
finns på riktigt och
vi
behöver inte ens blodsband längre vi litar ändå bara på oss
själva i ett fruset grönsaksland och i en ensam
stad där
tiden står still och där alla är påväg,
där vi helst av allt flyttar in på arlandas terminal 5 och
sover
vid gate 20 precis bredvid Roberts Coffee och jag
fryser till
som en ensam björk på T-centralen en
tisdagsmorgon i september,
som en av de fastfrusna
hästarna i en hage och som alla glömde
bort, som en av alla
julaftnar
vi gömde oss i köket för att bara få gråta ut och som en
vanlig jävla lördagskväll
när tvättstugan är sådär påträngande ledig
vi föds,
lever och
dör,
och förankringen ska slå oss i ansiktet
som ett naivt tonårshjärta slåss
när det får smaka sin första kärlek.
Om en morgon i Paris
där jag mådde bra och var
varm om händerna och inte ens
frös
om själen
om bitmärkena på mina axlar
du lyfter bort mig
och du skaver
av
mitt röda nagellack när jag försöker
bita mig fast och kommer du
ihåg
när vi slogs mot lejon och banditer när
dina händer var sådär starka och ditt
grepp sådär beslutsamt och fast men sen kom
november
och du hade aldrig bett om något ändå fick du
allt och kanske
steg det dig över huvudet
kanske
fick du också svårt att andas i rummet mellan köket och
hallen och nu var tjugofem
år plötsligt gångna och du tittade ner på vita
handflator med kaffebruna marockoögon och
undrade vad som skulle bära dig nu,
nu när jag kommit till världen och mamma
inte längre fanns nu när alla
lejon var tillbaka och du satt ensam i ditt luftslott
sedan kom november
och vi bakade scones i ren förtvivlan i väntan
på en vår som inte kom och allting
var redan försent nu och en tid som hade gått
ur led och som inga poliser kunde stoppa och
jag
kan inte ens skriva längre jag får ingen grammatik att
stämma, inga verb att röra på sig, hittar inga
adjektiv som räcker och orden bara
rinner ur mig och sugs upp av tunna raggsockar som
farmor aldrig stickade och allt
nagellack bara rinner ut i
kanterna och jag kan knappt skilja det från kroppen längre och jag sitter
fast i ett november som skulle ha varit vårt men
var tog november egentligen vägen vi som
hade så mycket snö och var tog
du
vägen och styrkan i dina händer bakom
galler på lördagar med
nyhetsmorgon i bakgrunden, en tant från soc och alltid
cornflakes
med alldeles för mycket socker på men
helt utan substans
jag målar om mina nedbitna naglar och tittar ner på vita handflator,
jag är vuxen nu
du lyfter bort mig
men kanske
borde jag sluta bita mig fast.
om berättelser i bröstet
och han ber mig berätta om änglarna jag har i mitt rum
jag tänker att vi fått i oss för mycket kaffe
att september under våra fötter är hemlighetsfullt,
och att det är så mycket finare det är att släppa en dag
än att fånga den
om tisdag
där jag sitter med näsan i associationsrätt och pannan i
inkomstskattelagen på ett bibliotek helt försjunken i
egna processer när han bara går
förbi och kastar en
dos guerlain pour homme rakt i
ansiktet på mig och plötsligt känns något som ändå
aldrig blev något men som ändå
fick ett slut i maj som kändes
okej i juni och som glömdes
bort i augusti alldeles
svårt igen i september och
brunetten som klampade in och kastade omkull mina dagar tog sin
väska och försvann och ringde hem och hade ångrat sig men jag
plockade fallfrukt hela sommaren under ett
träd där allting var förbjudet och
vad
ska jag göra med all ånger nu när september
kom så fort och jag redan berättat för mycket?
förmiddag blir till eftermiddag och jag dricker
apelsinjuice från ica med en
blondin från länge sedan i en
mörkblå t-shirt som jag tvättat hundra gånger om och det är
höstkallt
när vi ses precis som då när allting var nytt och
nu
har det gått snart fem år men jag blir
fortfarande
så fruktansvärt varm i bröstet när han säger mitt
namn och det är snart fyra månader sedan sist vi
föll dit och han blev säker och behövde löften och
jag blev rädd och behövde distans men det är
tisdag
och vi sitter och pratar höstkollektioner från acne fast vi alltid
känner oss lika nakna som för första gången och
jag
har så svårt att helt släppa taget och
han
ser rakt igenom mig och lägger sin varma hand i min och på något
sätt känns det lite som att komma hem men jag
hört att hem ligger framåt och jag har en tid att passa bakåt och ett
surdegsbröd med honung att baka och jag har visst en
tendens
att bränna det i ugnen när han kommer för nära och bara slicka
smöret av kanterna när han är borta men
stan stänger snart och jag måste hinna förbi jag har helt
slut
på socker och fett och är så fruktansvärt trött i benen och
vad mer?
jo jag drack earl grey med några vänner och insåg vi inte har någonting
gemensamt och det var då ensamhetsmonstret
tog över min tisdag och jag inte hörde hemma någon stans och började
sakna
tiden då man delade på allt så fruktansvärt mycket så och
köper en tröja på juridiska föreningen för att höra till och
tisdag och jag köpte en balklänning men gick aldrig på bal,
tisdag och jag drack detoxte det skulle tydligen rensa
kroppen (de hade inget för huvudet) och
tisdag när jag rensar hjärtat med vin och
tisdag
och det känns som att jag bara tappar
bort mig i orden hela tiden men i morgon är det onsdag och
kanske
är allting lite annorlunda då eller är det bara precis som vilken
bakfull jävla tisdag som helst och
livet
slår mig med tvåtusenåttahundratrettiosex dimensioner samtidigt och systemet slår
bakut och kvällarna kommer lite tidigare nu och
jag
sjunger trollmors visa för mig själv på kvällen för att mamma sjöng den så
hjärtskärande vackert när jag var liten i
göteborg och sedan drar jag fötterna intill mig och täcket över huvudet,
godnatt.
om en röst som låter så konstig från andra sidan rummet klockan 03.22
och om hon som du drar hem från
krogen för att bjuda på en kopp oskyddat
te hon som sparkar av sig
klackarna i taxin och springer
barfota in i ditt
kök
hon som slår sig ned på din
köksbänk med ögon som
kaffefat och hon som tar ett
osynligt mariekex ur din hand och vill prata om
änglar och demoner och om vad du
tror om Marocko och om
karma,
hon med de ömma
hälarna och varma
händerna, ingenstans att
gå och så många ställen att beröra så du ger
upp klockan fyra och ni dricker
kaffe på din köksbänk långt in i
morgondimman och plötsligt har hon
gårdagens trosor och avskavda
nagellack och
du har inte ens hunnit klä
på dig än och du
skruvar
lite på dig där du
sitter och jag tror att det
skaver
lite i dig att hon inte riktigt
klär dig så hon klär
av dig och du har
aldrig
känt dig så naken och hon
skrattar
åt dig från köksbänken där hon
sitter och du vet att den
här natten är den
enda ni kommer minnas och den
här natten
är den
längsta i era liv för på något
sätt
är det alltid lättare att vara
ärlig när morgondimman smyger
på och på något
sätt
är det alltid lättare att
sakna
något som man
aldrig
haft.
om gula kökstapeter i en annan värld
och bara doften av en tändsticka som ger eld till ett litet
ljus i september tar mig
tillbaka till nittiotre och det bara var
vi,
mamma
du och jag i den lilla
lägenheten med de gula kökstapeterna,
du och jag mot
världen
och du och jag
lämnade i sticket och
sensommarluften
beter sig likadant när jag känner på den nu och
jag
sitter i en bil fyra år och påväg bort från en förort,
du
berättade sagor hela vägen och vi räknade
ljusen längs vägen när
eftermiddagar blev kvällar och kvällar blev till
sömniga nätter hand i
hand bland parkeringsböter och krossade
drömmar
i en värld som var
vår och för
det
kommer jag aldrig att
älska något annat lika
stort som jag älskar
dig för
du
är mitt ljus i september.
om en septemberdag fem år senare
och om gula
löv
som tränger igenom sommarens
tröttsamt gröna på stans
mysigaste bakgård där man får
kaffekoppen på fat där
vinden nervöst trasslar till mitt
hår och där
vi
sitter och försöker
konversera genom en bedövande kärlek, där
tonårskinder är rosiga och där vi låter
nervösa tonårshänder snudda vid
varandra under bordet medan
kaffe värmer två höstfrusna kroppar
mina
lungor
mina
ben
och
ända
ner
i
fötterna
,
upp
för
nacken
och
ut
i mjuka fingerspetsar
en
tröja
med kaksmulor och en
vinröd kappa som går upp i halsen
höstkalla
händer
som värms
i någon annans och ett
höstmörker som känns ljusare än någon
sommar
och det är
rödgult i promenaden nu men jag
har slutat frysa,
och det är inte kaffet som värmer.
