om ensamma elefanter som läser krossade böcker äter basilika och längtar efter eiffeltorn
och mina persienner är så
dammiga och händerna så kalla men jag lagar
megagod lasagne så om
du (lägger din hand mot min panna och)
är hungrig någon dag så kan vi äta det ihop
för mina dagar känns så långa och
sommaren oändlig men i min
sommar finns ingenting jag går
mest och väntar på hösten ibland
tror jag att jag ser dig och
hjärtat drar ihop sig men enligt
verkligheten står jag ensam och låter
persienner samla damm
jag berättar om Barcelona och om
Schalanskys avlägsna öar mina
färger konverterar och jag
försvinner i en bakgrund men i min
bakgrund är det svart och om
du (hänger din jacka i min hall och)
berättar om New York så kan vi
riva den tillsammans.
om våren aldrig hänt
och april aldrig blivit
maj om
såren inte infekterats och
allting inte rasat om
ambulansen aldrig kommit och om
vintern klamrat sig fast,
hade jag inte vågat somna och än
mindre vågat vakna och om jag
aldrig hade lagt mig hade jag aldrig
stått igen och om jag inte hade
tvivlat hade jag aldrig vågat tro och
tro
är ju första gradens
visshet och visst är det bara på grund av
den som
maj
på något sätt varje år övergår till att bli juni?
om mönster
på golvet och den mjuka mattan mjuka
toner och Lykkes röst som mammas varma
hand mot hjärtat lungorna och de
asplövstunna axlarna som alltid kändes lite
frusna mot väggen och den äggskalsvita
färgen den är avskavd nu på sina
ställen och svarta hål efter
skruvar som skruvats i och skruvats
upp har lämnat mörka tomrum efter sig mot
taket,
och de mörka plankorna som jag räknade om
natten trettiosju är de om jag inte minns
fel och här skrev jag dagbok och ritade
änglar klättrade i träden och drack upp saften slog bort
myggor och kommentarer åkte på
ridläger och tog examen,
ingenting är sig likt längre och mormor har fått rynkor,
posten kommer samma tid men
barnen har vuxit upp,
jag kommer hem men åker bort vänder
om och börjar om letar
rätt men finner fel lägger
ner och kommer till men hittar
aldrig riktigt hem det var
november och kallt och våra
fönster frös igen jag åker
tåg i flera dagar men verkar aldrig komma fram.
omvägar
när jag kör genom staden från
förr efter en kväll hos tioåriga jag och det
regnar
där jag sitter i framsätet för
ingenting
är tätt längre och
jag
kör genom Göteborg och fängelset där
pappa satt med ansiktet i händerna genom
Norrköping
och fängelset där jag murade in mina
egna händer genom
mörka
kolmårdsskogar och ljusa
gryningsslöjor jag verkar
aldrig
lära mig för allting ser
alltid likadant ut här men
jag
har inte längre någon bakom mig och inte
heller någon framför genom sextio åttio och
hundratio passerar jag gula gatlyktor och
undrar om jag kan
existera utan omgivning eller om
allting bara är illusioner genom
staden och med ögonen på
vägen kör jag långsamt ihjäl mig och
kvar
blir bara rymdstoft glittriga
sommarben och den
silvriga bilen
på någons jävla garageuppfart.
om antonyma minnen
och just
nu
vet jag inte om jag håller
på att bli
starkare eller
dö just
nu känns hösten för fyra år sedan sådär
påträngande
nära igen och
jag
har inte sett dig på snart ett
år men på
något sätt
är du alltid
där
under mitt skinn särskilt
här
där gatlyktor och trottoarkanter påminner mig om
alla nätter som var våra all den
sommar som tillhörde oss och den
vinter när vi frös,
och just
nu
vet jag inte om jag håller
på att upplösas i
rymdstoft eller
sätts ihop i cement men
sommaren
för snart tio år sedan känns sådär
trängande bekant det var då jag
hängav mig till mörkret i ett försök att
överleva ljuset du tog
bort
det onda och för en stund var livet
milt men
jag
vet inte om jag
växer eller krymper,
försvinner eller blir till men
sedan, du och jag är
borta
och
kvar
finns bara då.
om gångna steg
och det är sommar artonhundrafemtiofem när
Robert Nilsson sätter punkt vid
bäcken i Minnesota han hade
gått så jävla långt ja flera tusen
mil och hade variga blåsor på sin
själ Arvid hade törstat ihjäl i öknen och för
Robert tappade tid och pengar sin tyngd han börjar
försona sig
med sitt öde och sin existentiellt
ensamma lott i Amerika han lägger sig
ned vid bäcken i Minnesota och
låter skorna åka av men
jag
kan inte försonas med mitt öde och
finna ro vid bäckarna i
huden trots mina tusen gångna steg det
rusar
fortfarande så mycket i
blodet och
vissa saker däribland
hoppet
gör helt enkelt
fortfarande
alldeles för ont.
