om utanförskap och blodgrupper
klockan är bara barnet när det börjar och fast att vi
aldrig såg på Bolibompa kallar du mig
alltid för din lilla prinsessa och jag
vet inte men kanske blev
ditt förlorade medlemsskap till
mitt dubbla utanförskap och när jag
lägger mig om kvällen så känns allting för sent,
jag började åka tunnelbana själv och blev alltid
varm
i händerna när det spelades en arabisk låt mot Ropsten och kall som
is
om axlarna när vi låtsas runt bordet på jul,
du bryter på svenska och
jag
bryter på dina signaler i luften och
ingen
bryter tystnaden runt bordet och
de
tror säkert att bli lämnad var det värsta men
de
vet inte hur det känns att vara
en fiende på ett minfält och
de
vet inte hur det känns att bli
sprängd i luften vid varje försök av
tillhörighet för i
deras
ögon har jag aldrig passat in och på
deras
kartor är du inget annat än ett
hot mot luftslotten vi firar midsommar i,
Bolibompa tog alltid slut och jag
växte upp och började söka kontakten överallt men
något satt i vägen för en gemenskap som var sann och
jag
kan inte känna samhörigheten någonstans,
istället dricker jag ur
fel
vattenflaskor på gymet, går till
fel
dörr när jag ska hem och åker med tåget åt
fel
håll när jag ska bort, går
hem med fel killar på fredagar, slår
fel
telefonnummer när jag ska ringa och slår
opassande
tunga hjärtslag för människor från andra sidan stan,
men till ljudet av forsande blod genom vener av fel sort,
drömmer jag drömmar om att hitta hem under
sängen och när jag vaknar är jag din lilla
prinsessa igen och jag sträcker
ut mig i mitt revir och ser
ut över vårt landskap,
jag har slutat låtsas på julafton,
vi har brutit tystnaden runt bordet och
framför dem
äter jag minsprängda utanförskap till frukost
om ett kapitel i en bok där sidorna rivits ut
på mage på hallgolvet med skor och jacka på
ensam
och rädd för världen,
en blomma som sluter sig i kylan,
en blyg sexåring som gömmer sig med mammas hand för ansiktet,
en dörr till allting som någonsin gjort ont,
ett kapitel i en bok där sidorna gått sönder,
en lång natt och en ännu längre dag
förlåt mamma och förlåt morfar,
förlåt för min otillräcklighet, min ömtålighet och min brustenhet
förlåt för er oro, er sömnlöshet och ert utanförskap
på mage på hallgolvet med skor och jacka på
jag är livrädd för världen och jag sluter mig i kylan,
och jag undrar,
hur börjar man egentligen om?
Ögonblick i Göteborg
jag vill vara din perforering som brister för du fångar mig så fint
jag håller andan
genom allt du ger mig,
jag spenderar mina berusade dagar i ditt vardagsrum och jag
bevandrar
dina vener som smör på nyrostat bröd och det finns någonting så oerhört
stort
i att bli underbart avslöjad på ett köksgolv klockan fyra och att sedan
brisera
i kanterna,
brista i perforeringen för att sedan rinna
ut
i golvplankornas små springor och
du
tittar på mig sådär sömndrucket och
milt och när du säger att det de gjorde var
fel,
är det som att någonting i mig blir helt och när du
smeker mina ärr
är det som en feber som äntligen går ned,
och på ett köksgolv med trettioåtta
golvplankor och med hjärtat i ena handen kan jag inte riktigt
identifiera mig
med det de ville att jag skulle bli men i
framstupa sidoläge och
med min andra hand i din kan jag
stå ut
med tanken på att det var de som gjorde fel,
att du kommer älska mig för evigt och med
förspillda sorgedroppar i springorna i vårt köksgolv,
kan jag älska det stora i en perforering som brister
och alla hemlighter vi delar i din sömndruckna blick
om att behöva komma bort
från en förbannelse placerad på min panna,
från en eld han tänt på min själ från allt det
statiska
jag konstruerat omkring mig och sedan bäddat ned mig i,
om att behöva komma
bort men kanske
mer om att behöva komma
till, om
friheten i väskor, flygbiljetter och take-away och om
allt
det där man kan lova i transit och sedan aldrig följa
upp i stillhet om
tystnaden,
i en stad när novembermörkret lagt sig, om
juldekorationer på Åhlèns som får mig att
kräkas bakom huset och om
gåshuden
på mina smalben,
rastlösheten
i mina händer om att inte kunna göra sig
förstådd
i en lägenhet där verkligheten alltid skvallrar och jag
bevarar så många hemligheter under sängen och
kanske
var det det här ni pratade om i september kanske var det
det här
som gjorde att han alltid åkte bort och
kanske,
pjamasparty dricka vin kanske se på Grey's Anatomy om och om igen
rita måla dricka kaffe kanske baka
pain au chocolat planera kramas filosofera och berätta hemlisar
ja, så får det bli,
puss.
om kvällar, köksgolv och krossat glas
det är fredag kväll och tvättstugan är sådär
påträngande ledig när jag
tvättar strumpbyxorna jag hade på mig när vi sågs i
veckan för jag står inte
ut längre
med dina neuroner i mina bomullsfibrer och när
jag
går och köper kaffe nu för tiden är det som att alla har börjat med smaken av
dig
på latten det kostar bara
fem kronor extra och de skulle bara
veta,
de skulle bara veta,
och jag har en bror i kartonger någonstans i
England mellan behandlingshem och Facebook en
andra bror med mörka lockar i Spaninen och en
tredje bror som de väntar nu i dagarna och
någon,
någon har en dotter på ett köksgolv i Sverige där det
alltid redan blivit mörkt och kallt fastän klockan bara är barnet och
du,
du kom med den första snön i november och
jag
hade så gärna varit en del av något större men
istället
drömmer jag mardrömmar om saker de sa när jag var liten och
klockan
blev gammal men på köksgolvet är det alltjämt mörkt och
istället
har jag en bror i England som lever i kartonger och
jag
hoppas att du är lycklig med din nya familj,
jag klarar mig alltid jag har lagt en
matta med snirkliga mönster på mitt köksgolv och
där firar vi alltid lördag kväll,
jag
snörar på mig mina dammiga balettskor och
gör en piruett när jag tappar min
finaste porslinshäst i golvet och
livet
rinner ifrån oss om en vecka blir jag tjugotre en
del av mig
slickar upp det som blev kvar medan en
annan del
parerar mellan krossade drömmar på en snurrande
jordglob där jag
aldrig
riktigt hinner ifatt och
jag,
gråter i själen för att du aldrig lät mig bli en del av något större.
