du lyfter bort mig

och du skaver

av

mitt röda nagellack när jag försöker

bita mig fast och kommer du

ihåg

när vi slogs mot lejon och banditer när

dina händer var sådär starka och ditt

grepp sådär beslutsamt och fast men sen kom 

november

och du hade aldrig bett om något ändå fick du

allt och kanske

steg det dig över huvudet

kanske

fick du också svårt att andas i rummet mellan köket och

hallen och nu var tjugofem

år plötsligt gångna och du tittade ner på vita

handflator med kaffebruna marockoögon och

undrade vad som skulle bära dig nu,

nu när jag kommit till världen och mamma

inte längre fanns nu när alla

lejon var tillbaka och du satt ensam i ditt luftslott

 

sedan kom november

och vi bakade scones i ren förtvivlan i väntan

på en vår som inte kom och allting

var redan försent nu och en tid som hade gått 

ur led och som inga poliser kunde stoppa och 

jag

kan inte ens skriva längre jag får ingen grammatik att

stämma, inga verb att röra på sig, hittar inga

adjektiv som räcker och orden bara

rinner ur mig och sugs upp av tunna raggsockar som 

farmor aldrig stickade och allt 

nagellack bara rinner ut i

kanterna och jag kan knappt skilja det från kroppen längre och jag sitter

fast i ett november som skulle ha varit vårt men

var tog november egentligen vägen vi som

hade så mycket snö och var tog

du

vägen och styrkan i dina händer bakom

galler på lördagar med

nyhetsmorgon i bakgrunden, en tant från soc och alltid

cornflakes

med alldeles för mycket socker på men

helt utan substans

 

jag målar om mina nedbitna naglar och tittar ner på vita handflator,

 

jag är vuxen nu

du lyfter bort mig

men kanske

 

borde jag sluta bita mig fast.