om ord som faller isär i stället för att utgöra meningar

 

när jag står och röker utanför t-centralen och

tänker på min döda farmor i Marocko köper

dyr

mjölk på Pressbyrån och skor jag inte har råd med från Parisienne,

tänker på allt som inte blir som man tänkt sig och på

sådant som inte blev alls, på den

molande smärtan i magen som alltid plågar, den

bortkastade

potential som jag utgör och på hur

meningslöst

det kan kännas att leva,

 

 

 

 

mina sparvben huttrar i svenska minusgrader och

jag borde verkligen ha tagit det

förrförra

tåget hem men det är ändå ingen som väntar och

ändå ingenting som spelar någon roll för på

sista tiden har den bottenlösa

uppgivenheten flyttat in hos mig och jag

fastnar överallt med kjolen i

taggtråd och tankarna i tempuslösa teorier om

tid men

oroa dig inte,

jag tar av andetagen på vinden så länge,

 

människorna på T-centralen har ställen de behöver vara men 

jag

är ingens huvudsak och faller alltid in på

sidospår är ganska

spännande och sådär opålitligt

oförutsägbar men oftast bara på

distans och allt oftare mest någons

estetiska projekt så jag kommer till

jobbet i tid och svarar artigt i telefon, förströr

resten av min tid på oväsentligheter och

cigaretter lägger fram

rena

kläder kvällen innan men tar sedan

ändå på mig något annat morgonen därpå,

 

 

 

 

och jag har hört

att meningen ska hitta mig inifrån men 

det

kommer alltid ifrån människor med facit i hand och 

jag

och mina frusna händer har lärt oss

att endast på konstnärer lita för det är bara

dem som ser nyanserna som jag också

ser och det är väl ändå 

det

som måste vara meningen;

 

en liten gemenskap i bilden av hon som ständigt missar tågen utanför T-centralen?

 

 

Om jag skulle vara någons estetiska projekt, hur är jag då?