om livet på håll
och om att alltid stå bredvid om att
betrakta allt fast
utifrån och
ibland
vill jag sträcka ut handen till mig själv så
gärna att det värker i hela kroppen och
ibland
vill jag sträcka ut handen till mig själv så
gärna att det värker i hela kroppen och
kan ingen ruska om henne hårt för hon har zoomat
ut så mycket att hon inte längre hittar hem,
om distansiering och det smått
bedövande i att helt enkelt kliva ur sig själv för att
kunna fortsätta fungera om
sand
som rinner ur springorna i en knuten näve och
tid
som tar form i färger men sedan bara bildar svart och
kan ingen föra känseln åter till hud som känts död så länge?
hon har förlovat sig,
han
räknar dagarna till examen och
jag
dricker sista dropparna kaffe som redan blivit kallt ser
samma
TV-program och gråter för att jag inte vågar byta
kanal och jag står
bredvid och
hallå,
kan ingen ta mig tillbaka in?
Kommentarer
Trackback