vi träffas i ingenmansland i en stad som är allt annat än neutral,
vi är några andra nu och vi hukar oss för

alla former av nostalgi i en

stad utan kropp och han vill vara
mjuk men rör sig 
hårt och går med kantiga

steg framåt bakåt i
sidled med tiden som om varje form av

samexistens vore omöjlig men också just det

enda vi står ut med när vi kisar så 

mycket att vi nästan inget ser och

i hörnen skuggor i

februariluften och så de

iskalla händerna förstås alltid dessa

ljusblå 

isbitar av hud som hänger 

livlöst vid mina sidor alltid dessa

lungor som har svårmod i sitt sätt men,

 
jag minns inte mycket och vad
spelar det längre för roll något som kändes så
lätt i februari och blev fruset i mars jag skulle
ljuga

om jag sa att jag sörjer det först nu för 

allting övergår ju i något annat allting är

och saker som vi trodde att vi

fick men som

bara var till låns.