om revben, skelett och andra prototyper av sådant som aldrig blev av
och när jag lutar mig åt sidan för
draget efter tunnelbanan hörs ett
skrikigt, gnisslande ljud från mina
revben av glas som böjs i
onaturliga vinklar och det är inte
det att jag förlorat något jag
höll i handen,
mer att jag förlorade
hoppet på
något som aldrig blev och jag andas
glassplitter
och fimpade cigaretter där jag går
runt som ett
skelett
på Stockholms gator och trampar
snett i upptrampade fotspår det är
kallt, så
kallt i hans universum där jag
kallt i hans universum där jag
väntar utan skinn och blod,
och jag,
jag som alltid vet så mycket
bättre men som
ändå säger ja och
hjärtat
klär jag i klänningar och
kostymer och glassplittret
lagar jag med silvertejp efter
frukost och så fort
jag
åker tunnelbanan mot något med
mer substans bromsar jag
samtidigt med hela
kroppen och vaknar på
något sätt
ändå alltid i samma
säng med samma
ljud till samma
upprepade
historia med smaken av
samma
utspottade tuggummin på marken,
som ett skelett längs trottoarerna i en
huvudstad i ljus och som ett
spöke
smyger sorgen efter det som
aldrig blev annat än
prototyper av sådant jag
ser när jag blundar och
blundar när jag ser men
aldrig förmår klä med
riktigt
skinn och blod.
om Fiona och revbenen av glas
Fiona har har inte berättat för någon om
drogerna eller nätterna hos E för
egentligen
är allt ju bara ett stort
missförstånd och hon har ju
alltid
skött sig i skolan.
Klockan är halv nio på morgonen och
hittills
har hon bakat bröd, pannkakor och
citrontårta på
väggarna hänger pariskartor både tematiska och
topografiska men i själva
verket
lämnar Fiona aldrig sängen det är något
läskigt
med att tappa kontrollen blotta
tanken på flyttkartonger och
väskor med hjul får
revbenen att krökas i konstiga vinklar hon
skriver stora ord om världen och
moralen men det ingen vet att hon bara
lurar dem allihop.
När ångesten blir för stark fyller hon i
ärren med tusch och
fyller badkaret med hat ringer sitt
ex och säger att hon inte
glömt honom än han tittar
ner
på sina skor och hans
nyläkta kinder hettar till ute i
regnet hon tar på sig
nya trosor och
resten upprepad historia.
han gråter när hon går och
hon
tänker att när hon blir stor ska hon bli advokat och
välta hela den här sjuka jävla
världen hon ska fria
mördare och missbrukare och
andra som liksom
hon
inte lyckats tygla monstret i bröstet och
en dag
ska hon inte längre vara minst och
sedan
ska hon utdela käftsmällar och slå
sönder glashjärtan och
marmorben och
då
ska allt det som gjort henne så jävla ont få
lida tills blodet färgat väggarna i rött.
om bortkastad potential
och om Sthlm Uppsala och allting utanför vår jord,
om katter jag stryker medhårs och om
livet som river mothårs en
bror
i Berlin som röker
fel sorts cigaretter och som har
slutat tro på livet om en
pappa
slutat tro på livet om en
pappa
på samhällets botten och där omsorgen blivit
omvänd vi pratar inte ens
samma språk
längre men sättet vi
sänker blicken tycks göra oss förevigt
sänker blicken tycks göra oss förevigt
oupplösliga och som
morfar
en gång sa så är vår potential vår största
morfar
en gång sa så är vår potential vår största
ångest så vi bara
ligger här på asfalten och låter
natten göra ont för blotta
tanken
på gemenskap för oss tillbaka till ruta ett.
om en vår som inte riktigt vågar
och om en vårjacka i marssolen fast det
egentligen är för kallt små
våreldar
han tänder på min hud och varm
luft
som svider i mina lungor det är inte så
lätt
för oss som hittar bättre i
mörkret och går i
vinterskor på hösten som
instinktivt
blåser ut ljusen för att
ärren fortfarande svider vi dricker
tequila
med äldre män fast vi längtar
efter mamma och varm oboy,
solen tränger på och jag förställer
rösten
när mormor ringer hänger mina
stjärnor där uppe i taket nere i
tron
om att de skulle bära mig hem men
du
var som en jävla korsning där det var rött åt alla håll och
jag
gömde mig i snön hela februari och mars nu
angriper våreldarna välkommet en
brännskadad hud och lindrar
svedan i förfrusna lungor men
ändå
vågar jag inte riktigt tro på våren än
(men du får gärna försöka få mig att ändra mig).
om mitt kök och bristen på aptit
och midnattsmiddagar i sängen,
mycket ost, kaffe
pasta och Grey's Anatomy,
gröna, röda och allra helst
kolsvarta kapslar och om
nattsömnen som blir störd,
salt, peppar och
saknad efter pappa,
torsdagar dränkta i olivolja och
glöm att du ens försökte,
om att vara fjorton år och inte äta upp,
om injektioner av hunger och om
blödande ensamhet,
kärleken som skulle laga allt och om
kokböcker som lär oss röra om,
puss.
om ett kontor med varmblodig kallsinnighet i en enda röra
och en sen fredagseftermiddag efter att alla har gått
hem men jag
vet
att han är kvar och han rycker upp
dörren till mitt rum och kliver
på med sina leriga förklaringar på mitt
golv och slänger sitt
blodiga kallsinne på mitt skrivbord,
du borde inte vara här,
säger jag till en bortvänd ryggtavla och de
väldefinierade musklerna som
skymtar genom den
ljusblå skjortan som sett så mycket
bättre ut
på mitt golv bredvid sängen han står vid
fönstret nu och jag
tror att han har tänt en cigarett,
jag borde aldrig gå härifrån,
säger han till en självförsakande blick och två
idealistiskt hängivna händer i ett
självuppoffrande knä med
handlfatorna vända uppåt mot ett nästan
provocerande hjälplöst tak,
det är fredag efter att alla har gått hem,
i skinnet har det börjat klia lite och
i venerna har blodet blivit varmt,
jag låtsas att jag skriver något på
datorn och han står som
fastklistrad vid utsikten mot den grå parkeringen,
hans andedräkt luktar rök och Dior och jag
vet att vi inte borde men på
något sätt har vi ju
redan krossat gränsen och
kallsinnigheten tycks rinna av honom i takt med
regndropparna på fönsterrutan.
om tågbiljetter till början av mars
och om att stänga in sig på kontoret efter att
alla har gått hem,
om att boka och
boka om
tågbiljetterna söderut tre gånger och om
många
timmar i SJ:s telefonkö,
om hur svårt det är att bestämma sig dra igen
dragkedjan på väskan och springa
ner till tågstationen men också om
hur mycket lättare luften i Södra promenaden kändes att
andas nu när vi äntligen
slutit fred,
om möten från förr på caféer jag brukade
besöka och om
kärlek
från en ängel med sidenscarf om halsen och
varma
blickar från en ängel med tatueringar på
armarna vi går på
bokrean och förströr eftermiddagar bland bokhyllor där
jag köper två böcker till honom för att
slippa förklara och jag både
slickar och spottar nostalgi som griper tag i en och som både
förtrollar och
fördärvar,
om en helg hos en mamma som börjat
förstå och som delar stora cappuccinos med en
dotter på besök,
om nya formuleringar och omorganiseringar på
jobbet, planer inför sommaren och om
minnen från Göteborg,
om att övervinna rädslor och att
framkalla dem på bild,
om saxar som slet sönder en familj och om lim som
förde den åter,
om tulpaner på köksbänken och morföräldrar på besök,
TP-turnering och ännu mera kaffe,
om berättelser vi gärna hör igen om om
minnen vi helst inte känns vid,
om namnsdagar med omkastade bokstäver och
efternamnet jag bytte bort om en
hårfärg som aldrig passat in och
känslor jag aldrig kändes vid men den
här helgen känns luften i köket lika
ren som mammas kärlek,
om ett flickrum som blev till gästrum och en
bokhylla jag välte omkull och en
dörr jag slog igen om
tidtabeller
som byttes ut och vänner som blev
kvar i stan och om att ta tåget
söderut,
men inte minst,
om mammas gränslösa kärlek,
underbara mat, helande kramar och
stärkande lejonkraft.
om en plats där allting är förbjudet
och någonstans långt där inne i dina
bruna ögon är det så förbannat mörkt men
en dag,
ska vi ha delad bokhylla,
mer tid och
kattungar under soffan,
än så länge sitter vi i
ingenmansland och dricker dubbla espresso,
han har slutat röka och
jag har börjat jobba det är
blött ute
och vi håller oss i skinnet,
i honom har jag allt men jag
sparar det där så länge och om
det
och om imorgon säger vi
ingenting för
än så länge,
är allting förbjudet och
var sak
har sin tid.
