om nostalgi & gravitation
och en bok som för länge sedan hamnade på
bokhyllan brevid sängen överst i en
ostadig hög utlästa böcker och
annat som blivit kvar från igår det var
sommar
och den var sömnig och kvav,
hösten stod på tårna och
vintern låg i ide men
nostalgi
är ändå inte det som
var det är bara ett
balsam som vi smörjer våra
tankar med för att orka byta
tempus på samma sätt som vi smörjer våra
känslor med intellekt och
älskling,
det är någonting med vårens intrång på mörkret som svider så i mig,
du kom,
och du var som en injektion i armvecket efter långväga abstinens en
guldlänk
i alla rostiga gamla tankekedjor och
precis som gravitation för saker tillbaka mot
jorden smekte nostalgi våra hjärnor för att
lura oss tillbaka men jag är inte den som
låter mig luras och
jag
tror mig alltid veta bäst men läser
samma böcker om och om,
boken som legat orörd i veckor faller
plötsligt ned på golvet och
gravitationen
hade gjort vad den skulle med
världen och med oss det var
dags nu,
och jag vaknar av dunsen mot golvet,
det är söndag och jag gråter i
stillhet och låter tiden passera,
boken ligger kvar på golvet,
gravitationen tär på mina tankar och
nostalgin ger mig fler injektioner,
ljuset har trängt undan vintern nu.
om februaridagar
och nattfika i sängen, lunch på Kaffeverket, projekterande med K (som också knäppt några av bilderna), långa dagar på jobbet, en helg med mamma + mormor & morfar i Norrköping, lördagar och måndagar och kärlek och sorg och
sömnlöshet och sovmorgnar och snö som faller och snö som smälter,
om mardrömmar och verklighet och om substantiv och verb,
om adjektiv och timmar i telefon som inte riktigt räcker till om
påfyllda kaffekoppar som blir till urdruckna kaffekoppar, eftermiddagar på Ofvandahls och om
någon jag trodde var en vän men som vände sig om när jag behövde henne som mest, om
onödig saknad efter någon som bor långt bort och som
ändå ligger med någon annan och om drömmar och listor inför en
framtid jag låtsas att jag planerar.
om vigselringar i imperfekt
tillbaka till 14 novembernätter hemma hos mamma en
sen fredagskväll i soffan, hon
masserar mig mjukt på ryggen när telefonen ringer och
femton sekunder senare sitter vi i bilen och
ettusenetthundrafyrtio
sekunder senare hämtar vi hennes vännina som
ettusenetthundratvå
sekunder tidigare har lämnat sin man i regnet,
tillbaka hemma i soffan öppnar mamma sin varma famn hon
tröstar med sin lenaste sammetsröst och jag
sätter på mer te, ser
vänninans händer slå sig för det rödstrimmiga ansiktet när
ringen på vänster ringfingrer skimrar till i det
dunkla ljuset från tv:n och
två
snart utbrunna stearinljus som påminner om illusionen av kärlek,
det hela tycks mig obehagligt och jag
blundar när jag håller hennes hand,
överilade, oöverlagda och ogenomtänkta ord som
skjutna ur en pistol och det krävs inte ens riktig
ammunition för att döda förtroenden för hon
tog på sig skorna och gick och
nu
är hon här hos oss och mamma öser sin kärlek över henne,
vi sitter uppe hela natten, jag
lugnar hennes skräckslagna son över telefon och
lovar att ha mobilen på hela natten på
lördagen vaknar jag trött gör
sconesfrukost och
(minns alla misslyckade försök att bota ångestbelamrade söndagsmorgnar med hallonsylt förr)
hoppas att vänninan tagit av sig ringen eller
ännu hellre slutit fred, jag
orkar inte se den för jag
vill så gärna tro på
kärlek, löften och en
vuxenvärld där allting är symmetriskt men också
på orrubblighet, magi och på sakers
ovillkorligt
kompromisslösa meningsfullhet men
hon
har blivit bränd och ringen
bländar mig i ljuset
jag lämnar köket och
bränner
mina scones i ugnen,
mamma ser trött ut men ler sitt änglalika leende alltjämt lika varmt,
jag
längtar ut och pyjamasen känns för trång, tonåren för
blind och meningslösheten så
ofrånkomlig,
jag ringer J och säger att vi måste boka
resan till verkligheten snart hon blir
glad,
och frågar hur det är att vara hemma jag
lägger på och tar en promenad i regnet låter
lördagen passera och
saknar honom ibland röker en
cigarett
på balkongen och vet att mamma
vet slår kullerbyttor i
tankefällor och läser gamla dagböcker igen det blir
söndag
och vänninan sitter fast,
mamma tröstar och
jag
längtar ut.
dites moi
om skor och hjärta på fel plats
och om att bruna ögon kunde se så
blått och jag torkar mitt plastgolv med
disktrasa och tårar efter din
lättsinnigt ansvarslösa visit för om
du
visste hur lång tid det tog för golvet att bli
torrt igen efter att du tagit dina
blöta fotsteg och gått och om du
visste
hur många repriser på TV det tog innan dörren slutade
vibrera efter att du slagit igen den med
all din kraft och jag,
jag som äntligen hade tagit bort
händerna från öronen efter hörselskador i
väggarna (ja de skrek så efter dig) och
jag,
jag som äntligen börjat svalna efter alla
eldar du tände på min hud och
tandborsten,
den ljusblå tandborsten som gått från tvåsamhet till
ensamhet till självständighet på
badrumshyllan och
jag,
jag knöt på mig lackskorna ikväll och du skulle ha
älskat dem på mig,
oss vi jag du men
nu,
sitter jag ensam på en nattsklubbstoalett och vill inte
dansa mer och
det,
det skyller jag på dig och ditt triviala sätt att dricka påtår i mitt kök.
(s)om när jag är sexton mörka novembernätter och fortfarande bor hemma
och världen inte är större än min gamla nittio-säng med insovna lakan,
jag och morfar går på kondis från femtiotalet och
över sju sorters kakor och ännu mera
kaffe berättar jag om mina höga betyg och
minimala ambitioner får ont i
magen
när hans ögon tåras av saltstänkt stolthet och
kärleksfull ängslan, de där
starka
känslorna i en kropp som brukade vara lika
stark och vi har
aldrig
kunnat prata på riktigt och
jag
har aldrig yppat några ordbeklädda känslor men på
något sätt
har vi alltid förstått varandra ändå,
det onda i magen vägrar släppa taget och när jag kommer
hem rinner hopplösheten över mig utan pardon jag
hinner inte ens ta av mig skorna först och
innan jag hunnit ropa efter mamma trycker min
bröstkorg mot det kalla hallgolvet och
jag
kan inte stoppa regnet,
mamma säger att hon älskar mig och hon
försöker verkligen att förstå men på
hallgolvet i februari är det som om ingenting får ro,
jag
säger att jag inte vill leva längre och att
pappa
ändå aldrig ringer, att morfar fortsätter att bli
gammal och att
kärleken vänder sig i magen och vi
ligger där,
vi ligger där och låter timmar bli till dagar,
månader till år, ångest till trötthet och
överväldigande bli till hunger,
mamma lagar lasagne med extra ömhet och den
äter vi på golvet framför Friends i det
stora duntäcket, det
lättar lite
i bröstet och jag har en axel att vila huvudet mot en
historia som får vara sann en
morfar som förstår och en
mamma som älskar utan gränser,
allting känns fortfarande meningslöst om nätterna men vi äter
lasagne i det stora duntäcket och
här
får läkningen ta sin tid.
om tanten på St Eriksgatan och svärtan i mina händer
hon kallar oss änglar,
och ber mig att sluta överge mig själv,
men jag fortsätter att gå av tunnelbanan vid Fridhemsplan,
och lämna mig själv på spåret.
Det är ändå så grått och glorian tappade jag någonstans mellan T-centralen och Hötorget.
(börja) om
vem vet egentligen det? och
kanske glömmer (förtränger?) kroppen sådant efter en tid eller
kanske
surnar känslor likt mjölk en het augustidag,
det är lördag igen och jag målar nya
lager av det svarta nagellacket, byter
raggsockor mot strumpbyxor och tar
bussen ner till stan ser honom
vänta
utanför Wayne's och vi beställer påtår med laktosfria
artighetsfraser och mandelsnäckor med
koncentrationssvårigheter och jag har gjort
det här förut,
L har varma händer och ögon mörkare än kaffet,
gårdagens förhoppningar i händerna och nystrukna
utsikter på bröstet vi börjar
om
och jag försöker att verka intresserad men likt ett
förkrossande sommarregn översköljer tristessen mina händer och
jag
känner tröttheten ta över, koffeinet som avtar och
pulsen som vissnar och mamma jag har
gjort
det här förut,
ska man verkligen behöva börja om igen och
kommer det att kännas sådär
himlastormande
igen och kommer blodet rusa till,
händerna värmas upp och tröttheten vissna bort?
tjugotre år och omkring mig tittar de på
melodifestivalen med popcorn och bebis i knät eller springer mellan
möten på kontoret i Paris men
omkring mig somnar ingen allena och jag har
gjort
det här förut
(och vaknar oftast själv),
de första kapitlen känns alltjämt så färglösa eller så är det
jag
som kanske bara inte är redo än men
nästa
lördag dricker jag kaffe med R kanske är jag
rätt då kanske är bokstäverna intressanta då och jag
hoppas
att kroppen min ska komma ihåg
precis
hur det kändes när det stormade på haven,
när jag var nyfunna sjutton år och
gjorde det här
för allra första gågnen.
