nästa gång jag vaknar är det mammas

röst som väcker och

allting ska bli bra nu allting

bli bra nu och jag vill ju inte

dö jag

vill ju inte bestraffa och förtvina,

svälta och somna in men för att

våga vara vara vaken måste

allting startas om och jag 

springer och jag

springer jag har 

sprungit så jävla långt men det

enda

sättet till att riktigt komma

fram

är att våga plåstras om och

vända sig om och gå.

 

 

 

 

och någonting som höll på att bli en punkt men som

bara blev ett komma i en oändlig

parentes (som aldrig tycks ta slut den bara

fortsätter och

fortsätter och gör mina tecken lika

oförmögna att skapa en mening som de av

Söderbergs Mortimer vars

mening

var att aldrig bli förstådd,

 

och allting går så fort från

badrumsgolv och ambulans till

hänsynslöst

vita väggar och läkaren med smala

grågröna ögon och blicken fäst på

mellanrum i luften

frostkalla

händer som omöjligt kan ha

rört vid hud förut och

askgråa

nyanser i frågan om det var ett försök att

avsluta min mening och då brister

allt igen och jag gråter utan slut jag

blöder utan slut och

blöder överallt men får bara plåster på armar och ben,

 

nej,

det är ju därför jag

gör såhär förstår du inte

det och det är ju bara

såhär

jag överlever mörkret och hanterar

blodet i mina kärl

 

mamma hämtar mig nästa morgon och

älskar mig så att det gör

ont för

ont men jag måste låta det läka nu med

en minut i taget och tro

på att det är nu det vänder och på

något sätt

är till och med parenteser

nästan uthärdliga

i mammas varma famn.