om sex och svar och om det egentligen är någon jävla skillnad
och jag vill bara skratta
när vi har sex och du
tror att jag släppt
in dig när det i själva
verket är såhär jag håller
distansen och jag vill bara
gråta
när jag berättar och du tror att jag är
öppen fast jag egentligen bara
stänger för att
slippa besvara frågan och
ibland vill jag bara skrika,
högt och starkt och
länge för att du
tror att du kommit mig närmre när jag
i stället flyttat mig längre bort,
jag kommer,
och du kommer men
går alltd igen varför
försvinner du alltid igen Natalie
och mitt hjärta går i
tusen bitar mot en
frusen februariasfalt när han frågar för det
finns de som aldrig
nöjer sig med ett nej de som
ser och känner och man
vet det aldrig förrän det är försent
och jag hatar dem så att
håret på armarna reser sig och blir till små
luftballonger som lämnar jordens yta och
älskar dem uppifrån en knivskarp
himmel så att blodet i venerna
börjar koka och jag går
hem
min kväll är förstörd
du
har förstört mig och
jag
är alla bakfyllor och halvtomma vinglas jag inte ens minns när jag vaknar.
Fuck you.
om grammatisk asfalt och köksgolvskrig
jag sitter på asfalten och i stora
fönster med utsikt mot en storstad i
ljus med utsikt mot
ingenting,
sitter jag på den frusna asfalten
och förstår att det var du
som var min existentiella kris och hur
ingenting längre
går att mäta i centimeter och gram inte ens
blod, inälvor och utspillt morgonkaffe det
bränns inte ens längre och
du
pratade alltid om oss i imperfekt och preteritum
jag
ville ha dig i futurum och för alltid men
du
tittade aldrig på mig i presens och för
mig
var du perfekt men jag hann
aldrig ända fram jag var så
upptagen
med att utkämpa måndagskrigen på köksgolvet att jag inte ens
märkte när du gick
och det gick snett,
någonstans i mitten precis där
nacke övergår i hals och
snett
nedanför vänster öra dit du alltid
hittade så bra det
kliar lite nu
mellan skulderbladen precis där man
inte kommer åt och jag
ljuger
så att tungan min blir kolsvart och drömmer om att
älska dig på låtsas
måndag,
och jag reser mig sakta från den
solvärmda asfalten och tar sista bussen hem det är
nog nu,
och tjälen i marken har äntligen släppt och på
något sätt,
är det vapenvila på mitt köksgolv när jag kommer hem och på
något sätt
så tror jag att det är precis såhär det börjar.
om jag står här och väntar tillräckligt länge kommer du att älska mig då?
för jag måste
göra någonting,
åka någonstans och jag
behöver någonting mer och jag
nöjer mig
aldrig med det här och med mina
asplövstunna axlar måste
öka kontrasten och
öka
exponeringen och ta
konturerna
ur ramen för
här
finns ingenting jag känner.
om hästar och smutsiga operationer
för jag tar mig inte ur
situationen och känslorna klibbar som
bomullstyg i regnet mot min hud ett stycke
estetisk misär
uppdukat och serverat på ett
julbord de ändå aldrig ville
ha och jag drömmer om operationsbordet och
läkaren igen,
han med de blåa ögonen som skär sig in i mitt
bröst för att få monstret att försvinna men
som alltid tredskas med att söva det finns
risker
säger han och menar att man kanske aldrig
vaknar igen men det spelar mig ingen större
roll svarar jag och jag har alltid tyckt om
Törnrosa sedan hörs
ljudet av krossat glas när
revbenen knäcks och snart den
varma lukten av nedsvärtat blod,
mamma sätter sig i bilen och åker ända till
Uppsala för att trösta och hon
försäkrar mig förtvivlat om att jag är
precis som jag ska men
tivlet
har alltid legat mig närmre än förtröstan och
på något sätt
har jag aldrig känt mig ren och den
framtid
jag låtsas att jag planerar gör jag
ändå inget av så hon
skjutsar mig till stallet för att väcka
Natalie åtta år och
när vi kommer hem är allting som det borde vara igen
och vi bakar pizza i ugnen och
jag vill bara ha tomat och ost på min
sida och hon lägger salami på sin och
här
i ett återskapat imperfekt spelar hårfärg ingen roll och
här
i vårt terra nullius kan ingenting ont komma
åt och jag spinner som en
katt och när jag
vaknar igen
känner jag mig inte alls som Törnrosa men
monstret känns försvagat som
du-vet-vem och ärret som inte svider
mamma
lagar frukost och jag
äter
utan
ångest.
om en plats som ger andetagen rum
och där luften känns varm och
magen inte smärtar (inte ens
hjärtat och bröstet gör särkskilt ont där)
Karin tar min hand och leder mig i
snirkliga gångar i ett slott med både vind
källare och sju meters takhöjd det finns
Internet
i ett litet rum på tredje våningen och vi sitter
stilla i gustavianska soffor och
skriver och filosoferar och när
solen går upp hämtar vi upp frukost till
bröllopssviten med det virkade överkastet och
jag
spiller kaffe över hela duken men det
gör inget (det braiga med slott på 2000-talet är att det finns
tvättmaskiner nu) och vi pratar om livet och kärleken med
blicken fäst vid hästhagar och skogsbryn
vi är bara några timmar hemifrån men på
något sätt
känns oändligheten med påtaglig här och
andetagen ges lite mer rum i lungorna och
katten i magen spinner så fint och
ibland
vill man bara kunna pausa tiden.
sov min lilla videung annars väcker du april
morfar tittar ut över sjön genom sin kikare,
våren sover och jag och K gosar med katten,
på mitt köksbord har jag samlat några ludna små tassar och om
nätterna drömmer jag sådant jag inte glömmer när jag vaknar
det är
tyst
ute och jag sitter kvar sist på biblioteket,
alla har gått
hem nu
men jag drar i tröjärmarna och försöker göra dem ännu lite längre,
sommar,
kom och gå över och svep in mig i varma septemberfärger
jag väntar här så länge.
