Jag var tio år och sprang runt på minfältet med silverhov 

fångade upp eldfarna ord som ni strödde omkring er,

det brann i hörnen på varenda rot jag höll på att slå och

bruna

ögon såg händer hållas på flygplatser,

mammor lämna  gråtande barn på dagis och

pappor hämta tio timmar senare i

en värld som gick i kras

 

12 år senare höll jag hela Stockholm i min hand och

skrattade åt mig själv i spegeln,

fällde en blåögd tår för en pappa som inte kom och

älskade luften mellan brinnande lakan jag var

tio år

igen och jag stod barfota på kanten såg

på när isen bredde ut sig över Östersjön,

hårstråna reste sig på tunna armar och 

mamma

höll så hårt i handen

jag höll Stockholm i min hand idag och skrev om

slutet på en historia som vi aldrig läste ut

om när vi var unga och framtiden var en konserverad vinterdröm,

 

jag sprang över minfält och upp för

trapporna i lägenhetshuset där vi bodde och där

katter tröstade hundar under soffbordet i

lägenheten där inget kunde röra oss och där i

lägenheten där vi höll för öronen när åskan gick

jag höll Stockholm i min hand idag och smetade läppstift över alla

ansikten jag inte orkade se och alla gånger ni

aldrig ville se var det brann och vi,

vi hade sommaren i bröstet och kärleken konserverad,

sparad,

ämnad,

lämnad åt hösten som brände oss på tungan och sedan

aldrig kom igen,

 

jag höll hela jävla Stockholm i min

hand idag och skrek åt bortvända ansikten;

'jag varnade er för den tunna isen'

men rösten var klen i november och jag var trött i benen 

 

Jag höll Stockholm i min hand idag och

tappade så allt på marken,

 

dra åt helvete.