klockan är bara barnet när det börjar och fast att vi 

aldrig såg på Bolibompa kallar du mig 

alltid för din lilla prinsessa och jag

vet inte men kanske blev

ditt förlorade medlemsskap till

mitt dubbla utanförskap och när jag

lägger mig om kvällen så känns allting för sent,

 

jag började åka tunnelbana själv och blev alltid

varm

i händerna när det spelades en arabisk låt mot Ropsten och kall som

is

om axlarna när vi låtsas runt bordet på jul, 

 

du bryter på svenska och

jag

bryter på dina signaler i luften och

ingen

bryter tystnaden runt bordet och

de

tror säkert att bli lämnad var det värsta men

de

vet inte hur det känns att vara

en fiende på ett minfält och

de

vet inte hur det känns att bli

sprängd i luften vid varje försök av

tillhörighet för i

deras

ögon har jag aldrig passat in och på

deras

kartor är du inget annat än ett

hot mot luftslotten vi firar midsommar i,

 

Bolibompa tog alltid slut och jag

växte upp och började söka kontakten överallt men

något satt i vägen för en gemenskap som var sann och

jag

kan inte känna samhörigheten någonstans,

 

istället dricker jag ur

fel

vattenflaskor på gymet, går till

fel

dörr när jag ska hem och åker med tåget åt

fel

håll när jag ska bort, går 

hem med fel killar på fredagar, slår 

fel

telefonnummer när jag ska ringa och slår

opassande 

tunga hjärtslag för människor från andra sidan stan,

 

men till ljudet av forsande blod genom vener av fel sort,

drömmer jag drömmar om att hitta hem under

sängen och när jag vaknar är jag din lilla

prinsessa igen och jag sträcker

ut mig i mitt revir och ser

ut över vårt landskap,

jag har slutat låtsas på julafton,

vi har brutit tystnaden runt bordet och 

framför dem

äter jag minsprängda utanförskap till frukost