om en måndag och sådant som känts grått.
när jag sitter klarvaken i sängen klockan nolltrefyrtiofyra med alla åtta
lampor
tända och en plötslig lust att möblera om hela min lägenhet en gång
till kanske för att flytta om alla förutsättningar lite men
varje gång jag nyktrar till kommer verkligheten ifatt mig som
sekundvisaren
alltid hinner ifatt minutvisaren och som om
timmarna
aldrig ville gå vägrar jag att resa mig från
badrumsgolvet på söndagsmorgnarna och precis som alla måndagar jag
passerat hans rum på väg till kaffeautomaten sjunker
kroppstemperaturen lite varje gång det blir söndag kväll och
jag
blir så jävla oproduktiv om dagarna när jag försöker kommunicera om nätterna och
jag
läser läser på franska och engelska och svenska och
ändå
sitter jag på huk på golvet vid den största bokhyllan med de största
böckerna om de största frågorna och försöker hitta
rätt
och så plötsligt
står det en pojke i en blyertsgrå mohairstickad tröja och med
sandréfärgat hår mitt emot mig och mina
svala kinder fattar eld och
allt
jag kan tänka på är att jag måste få känna
på den där mjuka tröjan innan jag dör och när
jag
tittar ner mot golvet och förbannar mig över glödande
kinder tar han ett kliv framåt och,
sedan känner jag en k r a m du -
dunk.
Kommentarer
Trackback