om grammatisk asfalt och köksgolvskrig

 
 
jag sitter på asfalten och i stora
fönster med utsikt mot en storstad i
ljus med utsikt mot
ingenting,
sitter jag på den frusna asfalten
och förstår att det var du
som var min existentiella kris och hur
ingenting längre
går att mäta i centimeter och gram inte ens
blod, inälvor och utspillt morgonkaffe det
bränns inte ens längre och
du
pratade alltid om oss i imperfekt och preteritum
jag
ville ha dig i futurum och för alltid men
du
tittade aldrig på mig i presens och för
mig
var du perfekt men jag hann
aldrig ända fram jag var så
upptagen
med att utkämpa måndagskrigen på köksgolvet att jag inte ens
märkte när du gick 
 
och det gick snett,
någonstans i mitten precis där
nacke övergår i hals och 
snett
nedanför vänster öra dit du alltid
hittade så bra det
kliar lite nu
mellan skulderbladen precis där man
inte kommer åt och jag 
ljuger
så att tungan min blir kolsvart och drömmer om att 
älska dig på låtsas
 
måndag,
och jag reser mig sakta från den
solvärmda asfalten och tar sista bussen hem det är
nog nu,
och tjälen i marken har äntligen släppt och på
något sätt,
är det vapenvila på mitt köksgolv när jag kommer hem och på
något sätt
så tror jag att det är precis såhär det börjar.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0