om hästar och smutsiga operationer

 
för jag tar mig inte ur
situationen och känslorna klibbar som
bomullstyg i regnet mot min hud ett stycke
estetisk misär
uppdukat och serverat på ett
julbord de ändå aldrig ville
ha och jag drömmer om operationsbordet och
läkaren igen,
han med de blåa ögonen som skär sig in i mitt
bröst för att få monstret att försvinna men
som alltid tredskas med att söva det finns
risker 
säger han och menar att man kanske aldrig
vaknar igen men det spelar mig ingen större
roll svarar jag och jag har alltid tyckt om
Törnrosa sedan hörs
ljudet av krossat glas när
revbenen knäcks och snart den
varma lukten av nedsvärtat blod,
 
mamma sätter sig i bilen och åker ända till 
Uppsala för att trösta och hon
försäkrar mig förtvivlat om att jag är
precis som jag ska men
tivlet
har alltid legat mig närmre än förtröstan och 
på något sätt
har jag aldrig känt mig ren och den
framtid
jag låtsas att jag planerar gör jag
ändå inget av så hon
skjutsar mig till stallet för att väcka
Natalie åtta år och
när vi kommer hem är allting som det borde vara igen
och vi bakar pizza i ugnen och
jag vill bara ha tomat och ost på min
sida och hon lägger salami på sin och
här
i ett återskapat imperfekt spelar hårfärg ingen roll och
här
i vårt terra nullius kan ingenting ont komma
åt och jag spinner som en
katt och när jag
vaknar igen
känner jag mig inte alls som Törnrosa men
monstret känns försvagat som
du-vet-vem och ärret som inte svider
mamma
lagar frukost och jag
äter
utan
ångest.
 
 
 
foto

Kommentarer
Postat av: johanna

Du är fantastisk på att skriva, läser jämt

Svar: Tack, var rart sagt<3
Natalie Tell

2014-05-19 @ 22:49:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0