om Fiona och hennes snirkliga mönster

 
 
det står en
tom
kaffekopp på en ensam diskbänk när
baksidan av nyvaket frusna lår ryser till vid
mötet med rostfritt stål,
Fiona sitter på köksbänken och tittar ut över världen och
haven mellan bryggorna,
koppen blev kvar efter mormors mormor och
snirkliga mönster omslingrar någons uppdruckna kaffe,
mjölken har surnat och nyheterna blivit gamla, 
smörpaketen är inte gjorda för dem som brer smörgåsar allena och på
golvet ligger inga smutsiga kläder i 
hallen står ingens kvarglömda skor i
badrummet finns inga handdukar för gäster och i 
sängen inga febriga nätter för
mode har blivit vintage och 
inledning eftertext,
 
 
från en hög pall på 7-eleven vid
fönstret ut mot gatan med en 
laktosfri latte och en kylskåpskall fralla det är
måndagsmorgon på Drottninggatan och allting går i slow motion som
elfenben, blodrött, bärnstensgult och karmosin och
nyhetsmorgon, nyhetslöften och alla ny-
kära studenter när
farbrorn på pallen bredvid tänder en 
långsam cigarett han luktar lite vodka och har sorg i sin melodi
 
 
mamma säger att Fiona har varit modig men i själva  
verket har hon bara övergett sig
själv det handlar bara om apati och om att stänga
av med rätt metoder, om att vara
dumdristig och om att bara spela med, låta
alkoholen göra sitt och om att balansera i höga
skor på högre värden som vi
alltid satt åt sidan 
normalt, 
och bara så som man förväntas agera, spela och
posera framför livets publik vi ska
utsättas vi måste härdas,
våga chansa men chansa rätt att
lyssna till brusljud i bröstet hör till läkekonst och
död och jag
står med henne
jag står med henne i hennes ilska och i hennes
hat, i hennes blöta tygskor i snön på väg
hem från tunnelbanan och i hennes
kärlek och blodiga sår
 
 
jag tror aldrig att hon lär sig och det är kanske
ändå redan försent, kaffet
är uppdrucket för länge sedan och på
diskbänken
står endast en kopp med snirkliga mönster kvar på
golvet finns inga smutsiga kläder och
på något sätt var hon nog förlorad från
början men på något
annat
sätt alltjämt så orörd och ren
 
 
måndagsmorgon på Drottninggatan och allting verkar går i slow motion,
nyheterna har blivit gamla och mjölken blivit sur,
 
 
vi älskar henne och vi älskar farbrorn som luktar vodka,
 
 
men vi lovar varandra dyrt och heligt,
att aldrig någonsin säga det högt.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0