(en liten text) om mörker

 
och någonting som höll på att bli en punkt men som
bara blev ett komma i en oändlig
parentes (som aldrig tycks ta slut den bara
fortsätter och
fortsätter och gör mina tecken lika
oförmögna att skapa en mening som de av
Söderbergs Mortimer vars
mening
var att aldrig bli förstådd,
 
och allting går så fort från
badrumsgolv och ambulans till
hänsynslöst
vita väggar och läkaren med smala
grågröna ögon och blicken fäst på
mellanrum i luften
frostkalla
händer som omöjligt kan ha
rört vid hud förut och
askgråa
nyanser i frågan om det var ett försök att
avsluta min mening och då brister
allt igen och jag gråter utan slut jag
blöder utan slut och
blöder överallt men får bara plåster på armar och ben,
 
nej,
det är ju därför jag
gör såhär förstår du inte
det och det är ju bara
såhär
jag överlever mörkret och hanterar
blodet i mina kärl
 
mamma hämtar mig nästa morgon och
älskar mig så att det gör
ont för
ont men jag måste låta det läka nu med
en minut i taget och tro
på att det är nu det vänder och på
något sätt
är till och med parenteser
nästan uthärdliga
i mammas varma famn.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0