och om att alltid stå bredvid om att

betrakta allt fast

utifrån och
ibland
vill jag sträcka ut handen till mig själv så
gärna att det värker i hela kroppen och

kan ingen  ruska om henne hårt för hon har zoomat

ut så mycket att hon inte längre hittar hem,

 

om distansiering och det smått

bedövande i att helt enkelt kliva ur sig själv för att 

kunna fortsätta fungera om

sand

som rinner ur springorna i en knuten näve och

tid

som tar form i färger men sedan bara bildar svart och

kan ingen föra känseln åter till hud som känts död så länge?

 

hon har förlovat sig,

han

räknar dagarna till examen och

jag

dricker sista dropparna kaffe som redan blivit kallt ser

samma

TV-program och gråter för att jag inte vågar byta

kanal och jag står 

bredvid och