om blåa nyanser och livsfarlig pasta

 
vi står
kvar
utanför biblioteket fast
sepbember har blivit kallt vi
säger att vi inte
fryser fast våra händer skiftar i
i blått det
klär honom på något sätt och hans
klarblå under luggen som är
ostyrig och blond och
kajsa säger att han ser ut som
tintin och jag förälskar mig snabbt i hans
ljusrosa strumpor fast jag
vet att det är meningslöst jag
stirrar på mina skor och han
frågar om jag ska ut i kväll jag
säger att jag inte kan jag måste
fixa men 
jag har ingenting (som går) att 
fixa och jag känner mig som åttio år han
säger att han inte förstod någonting av
seminariet jag
tänker att jag inte förstår någonting av
livet från blått till mörklila och vi har slut på
ursäkter tid och på studielån där
inomhus väntar framtid futurum och
påträngande dåtid så vi går hem till
honom och han är så fin när han kokar
pasta i köket att jag känner mig lika
orörlig som omöjlig och jag
ljuger för tintin för mig
själv och hela världen i
försöken att vara någon som jag
aldrig kommer att bli är men det kommer
alltid
ifatt en och på
morgonen när man går hem genom
knäpptysta kvarter är det som om 
allting
ändå bara hade varit en lek.
 

Kommentarer
Postat av: Jennifer

alltså, wow. du är så otroligt duktig med ord. tappade andan.

Svar: KRAM!! <3
Natalie Tell

2014-09-27 @ 19:54:55
URL: http://jenniferstroud.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0