om söndagsfunderingar och blek hy
för hösten kom ju till slut och vi kunde
äntligen andas ut jag
dök tillbaka ned i mina
stora stickade tröjor och
frågor om existensen när det
enda
stället som kändes som hemma var
T-centralens iskalla morgonstress och det
brandorangegula i träden som går så
fint i ton med en
mönstrad förgänglighet i bläck som jag
pryder mina handleder med men som
alltid bleknar bort jag lägger mig
lägger mig längst bort i
sängen så långt ut på
kanten att jag
nästan trillar ned precis som
vi
och hur det värkte i huden när du
ville hålla om mig och jag
gillar
min bleka vinterhy bättre och den
låga solen i september väljer det
minst
onda och försöker hålla ut när
himlen är sådär påträngande brandröd som den
bara blir i oktober och det är
någonting i mig som vill
förgöra dig innan vi somnar för det var
jag som gick ut i regnet och det var
du
som höll kvar i sommaren.
Kommentarer
Trackback
