om L på avdelning 10 och våra tunna nyckelben

 
 
om en hy
aldrig
tunn
just
så tunn så att även de minsta
artärerna i hennes aldrig så
tunna handleder syns och det är någonting så
vackert i det som alltid gör mig
tung och hon tittar
snett nedåt alltid snett
nedåt med klara isblå ögon som 
blinkar bara lite för sällan för att man 
precis ska lägga märke till det tittar
nedåt men sträcker ändå på
nacken den sortens
stolthet som tycks oförenlig med ludna
kinders mjuka lanugohårstrån 
gråtande i
lysrörsljusets olyckliga ljus och den
spikraka ryggen som om hon
hängde i en skör,
stark tråd från sjukhusets innertak men kanske
är det också det hon gör kanske 
är det också det vi alla gör kanske 
är det just därför vi sitter här idag
i morgon och på fredag och
 
motvilligt
 
försöker att bli varma igen.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0