om ord som faller isär i stället för att utgöra meningar

 

när jag står och röker utanför t-centralen och

tänker på min döda farmor i Marocko köper

dyr

mjölk på Pressbyrån och skor jag inte har råd med från Parisienne,

tänker på allt som inte blir som man tänkt sig och på

sådant som inte blev alls, på den

molande smärtan i magen som alltid plågar, den

bortkastade

potential som jag utgör och på hur

meningslöst

det kan kännas att leva,

 

 

 

 

mina sparvben huttrar i svenska minusgrader och

jag borde verkligen ha tagit det

förrförra

tåget hem men det är ändå ingen som väntar och

ändå ingenting som spelar någon roll för på

sista tiden har den bottenlösa

uppgivenheten flyttat in hos mig och jag

fastnar överallt med kjolen i

taggtråd och tankarna i tempuslösa teorier om

tid men

oroa dig inte,

jag tar av andetagen på vinden så länge,

 

människorna på T-centralen har ställen de behöver vara men 

jag

är ingens huvudsak och faller alltid in på

sidospår är ganska

spännande och sådär opålitligt

oförutsägbar men oftast bara på

distans och allt oftare mest någons

estetiska projekt så jag kommer till

jobbet i tid och svarar artigt i telefon, förströr

resten av min tid på oväsentligheter och

cigaretter lägger fram

rena

kläder kvällen innan men tar sedan

ändå på mig något annat morgonen därpå,

 

 

 

 

och jag har hört

att meningen ska hitta mig inifrån men 

det

kommer alltid ifrån människor med facit i hand och 

jag

och mina frusna händer har lärt oss

att endast på konstnärer lita för det är bara

dem som ser nyanserna som jag också

ser och det är väl ändå 

det

som måste vara meningen;

 

en liten gemenskap i bilden av hon som ständigt missar tågen utanför T-centralen?

 

 

om och

om temperatur

إِنَّا لِلّهِ وَإِنَّـا إِلَيْهِ رَاجِعونَ

1974

 

Idag blir vår tids största stilikon 40 år,

för alltid lika vacker,

happy b-day,

Kate

 

     

 

     

 

  

källa

sluta slösa kärlek på mig

bonjour ma tristesse

 

 

 

 

om Fiona och hennes snirkliga mönster

 

 

det står en

tom

kaffekopp på en ensam diskbänk när

baksidan av nyvaket frusna lår ryser till vid

mötet med rostfritt stål,

Fiona sitter på köksbänken och tittar ut över världen och

haven mellan bryggorna,

koppen blev kvar efter mormors mormor och

snirkliga mönster omslingrar någons uppdruckna kaffe,

mjölken har surnat och nyheterna blivit gamla, 

smörpaketen är inte gjorda för dem som brer smörgåsar allena och på

golvet ligger inga smutsiga kläder i 

hallen står ingens kvarglömda skor i

badrummet finns inga handdukar för gäster och i 

sängen inga febriga nätter för

mode har blivit vintage och 

inledning eftertext,

 

 

från en hög pall på 7-eleven vid

fönstret ut mot gatan med en 

laktosfri latte och en kylskåpskall fralla det är

måndagsmorgon på Drottninggatan och allting går i slow motion som

elfenben, blodrött, bärnstensgult och karmosin och

nyhetsmorgon, nyhetslöften och alla ny-

kära studenter när

farbrorn på pallen bredvid tänder en 

långsam cigarett han luktar lite vodka och har sorg i sin melodi

 

 

mamma säger att Fiona har varit modig men i själva  

verket har hon bara övergett sig

själv det handlar bara om apati och om att stänga

av med rätt metoder, om att vara

dumdristig och om att bara spela med, låta

alkoholen göra sitt och om att balansera i höga

skor på högre värden som vi

alltid satt åt sidan 

normalt, 

och bara så som man förväntas agera, spela och

posera framför livets publik vi ska

utsättas vi måste härdas,

våga chansa men chansa rätt att

lyssna till brusljud i bröstet hör till läkekonst och

död och jag

står med henne

jag står med henne i hennes ilska och i hennes

hat, i hennes blöta tygskor i snön på väg

hem från tunnelbanan och i hennes

kärlek och blodiga sår

 

 

jag tror aldrig att hon lär sig och det är kanske

ändå redan försent, kaffet

är uppdrucket för länge sedan och på

diskbänken

står endast en kopp med snirkliga mönster kvar på

golvet finns inga smutsiga kläder och

på något sätt var hon nog förlorad från

början men på något

annat

sätt alltjämt så orörd och ren

 

 

måndagsmorgon på Drottninggatan och allting verkar går i slow motion,

nyheterna har blivit gamla och mjölken blivit sur,

 

 

vi älskar henne och vi älskar farbrorn som luktar vodka,

 

 

men vi lovar varandra dyrt och heligt,

att aldrig någonsin säga det högt.

 

 

 

om tre minuter och fyrtiosju sekunder

(några ord) om stillhet

om lite av ett år

 

2013 topp 7;

• K gör, lite mer på riktigt, entré i mitt liv
• jag börjar ett bokprojekt (snart färdigt),
• läser den här boken,
• hittar ännu fler element i den här låten,
• röker blåa cameler i fönstret hos J och känner hoppet komma tillbaka,
• går på den här spelningen, med den här underbara personen,
• säger ifrån, vänder mig om och går.

 

annat;

 

spenderade tid med favorittöser på caféer, köksgolv, hallgolv, nattklubbar, mjuka mattor och i soffor

 

 

gick på den här konserten med J&S och började grina pga överstimulans och något slags system overload

 

 

åt väldigt många måltider i min säng och saknade ofta salt, pappa, sällskap och ord mellan tuggorna

 

  

läste Harry Potter. igen. och fick mitt namn tryckt i den här boken.

 

 

var i Göteborg med J, J & K, fyllde 23, åt franskt och blev ännu räddare för döden

 

 

skrev, skrev och skrev. och skrev. och. skrev. 

 

 

åt många sleepoverfrukostar

 

  

jobbade på ett bokprojekt och kände blodet pumpa i takt med bokstäver och tangenter

 

 

planerade och gjorde listor men följde sällan upp

 

 

åkte till Paris och åkte sedan dit igen

 

 

spenderade långa dagar på bibliotek bland paragrafer och betygspress, fick jobb på Migrationsverkets rättsenhet och undrade om det var såhär det kändes att vara vuxen.

 

 

profiterade på Starbucks nyöppning i Sthlm och fördjupade min kärlek till wifi.

  

 

om sådant min lägenhet upplever just innan det blivit ljust

om några dagar i december år tvåtusentretton

 

 

när jag försover mig flera sekunder och tar på mig

kläderna från igår håller ett

tjugotre

minuter långt föredrag i universitetshuset om

skatterättsliga perspektiv och jag tror det låter som om jag visste hur men 

jag

har alltid pjamas under mina vita skjortor och

jag

tror att killen längst fram skymtar en del att mitt inre och när jag får

högsta poäng skrattar kroppen framför en gråtande själ jag är så jävla

trött

att jag vill spy men åker iväg för att fira jul tar tåget

söderut

och så till vänster i rondellen mot

femton

år tillbaka i tiden för att sedan göra omgivningen

nervös just den omgivning

som ju brukade utgöra själva kärnan och när

morfar

håller tal på julafton håller jag hårt i besticken och

hårdare i jaget för jag vet

precis

hur mycket dessa julaftnar har trasat sönder min själ och vid

midnatt

står jag inte ut längre så jag tar bilen till J vi åker till ett

ställe vid hamnen där man kan skrika utan att någon hör, vi tar en

cigg under stjärnorna och släpper känslorna fria för en stund ser dem

leka vid kanten och låter kopplet ligga kvar,

jag

gömmer mig i hans mjukaste collagetröja och vill aldrig åka hem och

han

står kvar han som

alltid står kvar och jag

undrar varför jag alltid åker iväg och det blir 

äntligen juldag och jag vänder tillbaka huden som legat ut-och-

in-vänd under granen möter upp väldigt gamla vänner i en

ännu äldre stad och vi dövar tonårsminnen med

cigaretter och spiller champagne över skorna jag blir för

full

och möter ögon som kunde förtrolla mig förr känner

obrytt

på insidan av händer och skjortor och mina tonårsben blir till asplöv det blir    

sent,

men jag är ju alltid sen och jag hittar inte till

flickrummet när jag ska hem och jag har vuxit ur mina skor så jag åker

tillbaka till Uppsala och aktiebolagslag och bibliotek,

gömmer mig i paragrafer och tonfisksallad och njuter av

lagbokens tystnad börjar längta efter

barn

igen och känner ensamheten slå till när jag väljer

tomater på Ica minns en man i min säng som jag

aldrig ville lämna minns en

annan man och sex bara för att försöka bli varm igen tänker på

livet och döden och lägger tillbaka tomaterna köper

blåbärsfil till middag och vill krama tjejen i kassan men bara

betalar,

går ut och småjoggar hem det är 

sent nu alltid så

sent och

jag,

 

jag som inte ens har börjat än.

     

 

 

om känslomässig tristess och bussresorna hem

och jag blir alltid besviken men
alltjämt lika överraskad och
kanske

är det för att jag så gärna vill
pussa dig när vi tar bussen hem men
jag
lägger allting i ett enda andetag och när jag till slut tappar
andan i verkligheten så känns allting så dött,

 

du sover lugnt i min säng och jag skriver dikter på golvet på
väggarna

under diskbänken och i taket men
du
skulle aldrig märka någonting för
jag
är ju den som själv tar initiativen och kanske är det
därför
jag alltid blir besviken och bara har mig själv att skylla,

 

du pratar om intimitet och om att jag har

fina ärr på bröstet men

jag

vill bara skratta när vi har sex och du tror att du kommit mig

nära för

du

har aldrig kunnat läsa någonting mellan raderna och

du

skulle ändå aldrig hitta rätt i mitt ärrade bröst,

 

jag ville ju så gärna vara en sån där tjej som bakar

scones till frukost och kysser dig med hallonsylt på halsen och en

del av någonting större men

allt

jag känner när jag reser mig ur sängen i din

skjorta från igår är sån där

ändlös

känslomässig rastlöshet

Sverige är som mörkast i december och det finns
inte längre något att stressa till,
jag skriver julkort som jag aldrig skickar och samlar
nya andetag att förspilla på andra män i min säng för
jag

är en sån där som håller hårdast i mina egna händer och
du
är en sån där som ber mig släppa taget men jag har
gjort
detta förut älskling och jag blir

alltjämt lika besviken och det

enda

som blir kvar är en känslomässig tristess.

 

 

 

 

om världsliga saker

om tid och plats, kanske på andra sidan nyår

om hud.

 

 

 

 

 

 

 

om utanförskap och blodgrupper

om ett kapitel i en bok där sidorna rivits ut

Ögonblick i Göteborg

 

 

                       

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

några bilder