om jag står här och väntar tillräckligt länge kommer du att älska mig då?
för jag måste
göra någonting,
åka någonstans och jag
behöver någonting mer och jag
nöjer mig
aldrig med det här och med mina
asplövstunna axlar måste
öka kontrasten och
öka
exponeringen och ta
konturerna
ur ramen för
här
finns ingenting jag känner.
om hästar och smutsiga operationer
för jag tar mig inte ur
situationen och känslorna klibbar som
bomullstyg i regnet mot min hud ett stycke
estetisk misär
uppdukat och serverat på ett
julbord de ändå aldrig ville
ha och jag drömmer om operationsbordet och
läkaren igen,
han med de blåa ögonen som skär sig in i mitt
bröst för att få monstret att försvinna men
som alltid tredskas med att söva det finns
risker
säger han och menar att man kanske aldrig
vaknar igen men det spelar mig ingen större
roll svarar jag och jag har alltid tyckt om
Törnrosa sedan hörs
ljudet av krossat glas när
revbenen knäcks och snart den
varma lukten av nedsvärtat blod,
mamma sätter sig i bilen och åker ända till
Uppsala för att trösta och hon
försäkrar mig förtvivlat om att jag är
precis som jag ska men
tivlet
har alltid legat mig närmre än förtröstan och
på något sätt
har jag aldrig känt mig ren och den
framtid
jag låtsas att jag planerar gör jag
ändå inget av så hon
skjutsar mig till stallet för att väcka
Natalie åtta år och
när vi kommer hem är allting som det borde vara igen
och vi bakar pizza i ugnen och
jag vill bara ha tomat och ost på min
sida och hon lägger salami på sin och
här
i ett återskapat imperfekt spelar hårfärg ingen roll och
här
i vårt terra nullius kan ingenting ont komma
åt och jag spinner som en
katt och när jag
vaknar igen
känner jag mig inte alls som Törnrosa men
monstret känns försvagat som
du-vet-vem och ärret som inte svider
mamma
lagar frukost och jag
äter
utan
ångest.
om en plats som ger andetagen rum
och där luften känns varm och
magen inte smärtar (inte ens
hjärtat och bröstet gör särkskilt ont där)
Karin tar min hand och leder mig i
snirkliga gångar i ett slott med både vind
källare och sju meters takhöjd det finns
Internet
i ett litet rum på tredje våningen och vi sitter
stilla i gustavianska soffor och
skriver och filosoferar och när
solen går upp hämtar vi upp frukost till
bröllopssviten med det virkade överkastet och
jag
spiller kaffe över hela duken men det
gör inget (det braiga med slott på 2000-talet är att det finns
tvättmaskiner nu) och vi pratar om livet och kärleken med
blicken fäst vid hästhagar och skogsbryn
vi är bara några timmar hemifrån men på
något sätt
känns oändligheten med påtaglig här och
andetagen ges lite mer rum i lungorna och
katten i magen spinner så fint och
ibland
vill man bara kunna pausa tiden.
sov min lilla videung annars väcker du april
morfar tittar ut över sjön genom sin kikare,
våren sover och jag och K gosar med katten,
på mitt köksbord har jag samlat några ludna små tassar och om
nätterna drömmer jag sådant jag inte glömmer när jag vaknar
det är
tyst
ute och jag sitter kvar sist på biblioteket,
alla har gått
hem nu
men jag drar i tröjärmarna och försöker göra dem ännu lite längre,
sommar,
kom och gå över och svep in mig i varma septemberfärger
jag väntar här så länge.
om revben, skelett och andra prototyper av sådant som aldrig blev av
och när jag lutar mig åt sidan för
draget efter tunnelbanan hörs ett
skrikigt, gnisslande ljud från mina
revben av glas som böjs i
onaturliga vinklar och det är inte
det att jag förlorat något jag
höll i handen,
mer att jag förlorade
hoppet på
något som aldrig blev och jag andas
glassplitter
och fimpade cigaretter där jag går
runt som ett
skelett
på Stockholms gator och trampar
snett i upptrampade fotspår det är
kallt, så
kallt i hans universum där jag
kallt i hans universum där jag
väntar utan skinn och blod,
och jag,
jag som alltid vet så mycket
bättre men som
ändå säger ja och
hjärtat
klär jag i klänningar och
kostymer och glassplittret
lagar jag med silvertejp efter
frukost och så fort
jag
åker tunnelbanan mot något med
mer substans bromsar jag
samtidigt med hela
kroppen och vaknar på
något sätt
ändå alltid i samma
säng med samma
ljud till samma
upprepade
historia med smaken av
samma
utspottade tuggummin på marken,
som ett skelett längs trottoarerna i en
huvudstad i ljus och som ett
spöke
smyger sorgen efter det som
aldrig blev annat än
prototyper av sådant jag
ser när jag blundar och
blundar när jag ser men
aldrig förmår klä med
riktigt
skinn och blod.
om Fiona och revbenen av glas
Fiona har har inte berättat för någon om
drogerna eller nätterna hos E för
egentligen
är allt ju bara ett stort
missförstånd och hon har ju
alltid
skött sig i skolan.
Klockan är halv nio på morgonen och
hittills
har hon bakat bröd, pannkakor och
citrontårta på
väggarna hänger pariskartor både tematiska och
topografiska men i själva
verket
lämnar Fiona aldrig sängen det är något
läskigt
med att tappa kontrollen blotta
tanken på flyttkartonger och
väskor med hjul får
revbenen att krökas i konstiga vinklar hon
skriver stora ord om världen och
moralen men det ingen vet att hon bara
lurar dem allihop.
När ångesten blir för stark fyller hon i
ärren med tusch och
fyller badkaret med hat ringer sitt
ex och säger att hon inte
glömt honom än han tittar
ner
på sina skor och hans
nyläkta kinder hettar till ute i
regnet hon tar på sig
nya trosor och
resten upprepad historia.
han gråter när hon går och
hon
tänker att när hon blir stor ska hon bli advokat och
välta hela den här sjuka jävla
världen hon ska fria
mördare och missbrukare och
andra som liksom
hon
inte lyckats tygla monstret i bröstet och
en dag
ska hon inte längre vara minst och
sedan
ska hon utdela käftsmällar och slå
sönder glashjärtan och
marmorben och
då
ska allt det som gjort henne så jävla ont få
lida tills blodet färgat väggarna i rött.
om bortkastad potential
och om Sthlm Uppsala och allting utanför vår jord,
om katter jag stryker medhårs och om
livet som river mothårs en
bror
i Berlin som röker
fel sorts cigaretter och som har
slutat tro på livet om en
pappa
slutat tro på livet om en
pappa
på samhällets botten och där omsorgen blivit
omvänd vi pratar inte ens
samma språk
längre men sättet vi
sänker blicken tycks göra oss förevigt
sänker blicken tycks göra oss förevigt
oupplösliga och som
morfar
en gång sa så är vår potential vår största
morfar
en gång sa så är vår potential vår största
ångest så vi bara
ligger här på asfalten och låter
natten göra ont för blotta
tanken
på gemenskap för oss tillbaka till ruta ett.
om en vår som inte riktigt vågar
och om en vårjacka i marssolen fast det
egentligen är för kallt små
våreldar
han tänder på min hud och varm
luft
som svider i mina lungor det är inte så
lätt
för oss som hittar bättre i
mörkret och går i
vinterskor på hösten som
instinktivt
blåser ut ljusen för att
ärren fortfarande svider vi dricker
tequila
med äldre män fast vi längtar
efter mamma och varm oboy,
solen tränger på och jag förställer
rösten
när mormor ringer hänger mina
stjärnor där uppe i taket nere i
tron
om att de skulle bära mig hem men
du
var som en jävla korsning där det var rött åt alla håll och
jag
gömde mig i snön hela februari och mars nu
angriper våreldarna välkommet en
brännskadad hud och lindrar
svedan i förfrusna lungor men
ändå
vågar jag inte riktigt tro på våren än
(men du får gärna försöka få mig att ändra mig).
om mitt kök och bristen på aptit
och midnattsmiddagar i sängen,
mycket ost, kaffe
pasta och Grey's Anatomy,
gröna, röda och allra helst
kolsvarta kapslar och om
nattsömnen som blir störd,
salt, peppar och
saknad efter pappa,
torsdagar dränkta i olivolja och
glöm att du ens försökte,
om att vara fjorton år och inte äta upp,
om injektioner av hunger och om
blödande ensamhet,
kärleken som skulle laga allt och om
kokböcker som lär oss röra om,
puss.
om ett kontor med varmblodig kallsinnighet i en enda röra
och en sen fredagseftermiddag efter att alla har gått
hem men jag
vet
att han är kvar och han rycker upp
dörren till mitt rum och kliver
på med sina leriga förklaringar på mitt
golv och slänger sitt
blodiga kallsinne på mitt skrivbord,
du borde inte vara här,
säger jag till en bortvänd ryggtavla och de
väldefinierade musklerna som
skymtar genom den
ljusblå skjortan som sett så mycket
bättre ut
på mitt golv bredvid sängen han står vid
fönstret nu och jag
tror att han har tänt en cigarett,
jag borde aldrig gå härifrån,
säger han till en självförsakande blick och två
idealistiskt hängivna händer i ett
självuppoffrande knä med
handlfatorna vända uppåt mot ett nästan
provocerande hjälplöst tak,
det är fredag efter att alla har gått hem,
i skinnet har det börjat klia lite och
i venerna har blodet blivit varmt,
jag låtsas att jag skriver något på
datorn och han står som
fastklistrad vid utsikten mot den grå parkeringen,
hans andedräkt luktar rök och Dior och jag
vet att vi inte borde men på
något sätt har vi ju
redan krossat gränsen och
kallsinnigheten tycks rinna av honom i takt med
regndropparna på fönsterrutan.
om tågbiljetter till början av mars
och om att stänga in sig på kontoret efter att
alla har gått hem,
om att boka och
boka om
tågbiljetterna söderut tre gånger och om
många
timmar i SJ:s telefonkö,
om hur svårt det är att bestämma sig dra igen
dragkedjan på väskan och springa
ner till tågstationen men också om
hur mycket lättare luften i Södra promenaden kändes att
andas nu när vi äntligen
slutit fred,
om möten från förr på caféer jag brukade
besöka och om
kärlek
från en ängel med sidenscarf om halsen och
varma
blickar från en ängel med tatueringar på
armarna vi går på
bokrean och förströr eftermiddagar bland bokhyllor där
jag köper två böcker till honom för att
slippa förklara och jag både
slickar och spottar nostalgi som griper tag i en och som både
förtrollar och
fördärvar,
om en helg hos en mamma som börjat
förstå och som delar stora cappuccinos med en
dotter på besök,
om nya formuleringar och omorganiseringar på
jobbet, planer inför sommaren och om
minnen från Göteborg,
om att övervinna rädslor och att
framkalla dem på bild,
om saxar som slet sönder en familj och om lim som
förde den åter,
om tulpaner på köksbänken och morföräldrar på besök,
TP-turnering och ännu mera kaffe,
om berättelser vi gärna hör igen om om
minnen vi helst inte känns vid,
om namnsdagar med omkastade bokstäver och
efternamnet jag bytte bort om en
hårfärg som aldrig passat in och
känslor jag aldrig kändes vid men den
här helgen känns luften i köket lika
ren som mammas kärlek,
om ett flickrum som blev till gästrum och en
bokhylla jag välte omkull och en
dörr jag slog igen om
tidtabeller
som byttes ut och vänner som blev
kvar i stan och om att ta tåget
söderut,
men inte minst,
om mammas gränslösa kärlek,
underbara mat, helande kramar och
stärkande lejonkraft.
om en plats där allting är förbjudet
och någonstans långt där inne i dina
bruna ögon är det så förbannat mörkt men
en dag,
ska vi ha delad bokhylla,
mer tid och
kattungar under soffan,
än så länge sitter vi i
ingenmansland och dricker dubbla espresso,
han har slutat röka och
jag har börjat jobba det är
blött ute
och vi håller oss i skinnet,
i honom har jag allt men jag
sparar det där så länge och om
det
och om imorgon säger vi
ingenting för
än så länge,
är allting förbjudet och
var sak
har sin tid.
om nostalgi & gravitation
och en bok som för länge sedan hamnade på
bokhyllan brevid sängen överst i en
ostadig hög utlästa böcker och
annat som blivit kvar från igår det var
sommar
och den var sömnig och kvav,
hösten stod på tårna och
vintern låg i ide men
nostalgi
är ändå inte det som
var det är bara ett
balsam som vi smörjer våra
tankar med för att orka byta
tempus på samma sätt som vi smörjer våra
känslor med intellekt och
älskling,
det är någonting med vårens intrång på mörkret som svider så i mig,
du kom,
och du var som en injektion i armvecket efter långväga abstinens en
guldlänk
i alla rostiga gamla tankekedjor och
precis som gravitation för saker tillbaka mot
jorden smekte nostalgi våra hjärnor för att
lura oss tillbaka men jag är inte den som
låter mig luras och
jag
tror mig alltid veta bäst men läser
samma böcker om och om,
boken som legat orörd i veckor faller
plötsligt ned på golvet och
gravitationen
hade gjort vad den skulle med
världen och med oss det var
dags nu,
och jag vaknar av dunsen mot golvet,
det är söndag och jag gråter i
stillhet och låter tiden passera,
boken ligger kvar på golvet,
gravitationen tär på mina tankar och
nostalgin ger mig fler injektioner,
ljuset har trängt undan vintern nu.
om februaridagar
och nattfika i sängen, lunch på Kaffeverket, projekterande med K (som också knäppt några av bilderna), långa dagar på jobbet, en helg med mamma + mormor & morfar i Norrköping, lördagar och måndagar och kärlek och sorg och
sömnlöshet och sovmorgnar och snö som faller och snö som smälter,
om mardrömmar och verklighet och om substantiv och verb,
om adjektiv och timmar i telefon som inte riktigt räcker till om
påfyllda kaffekoppar som blir till urdruckna kaffekoppar, eftermiddagar på Ofvandahls och om
någon jag trodde var en vän men som vände sig om när jag behövde henne som mest, om
onödig saknad efter någon som bor långt bort och som
ändå ligger med någon annan och om drömmar och listor inför en
framtid jag låtsas att jag planerar.
om vigselringar i imperfekt
tillbaka till 14 novembernätter hemma hos mamma en
sen fredagskväll i soffan, hon
masserar mig mjukt på ryggen när telefonen ringer och
femton sekunder senare sitter vi i bilen och
ettusenetthundrafyrtio
sekunder senare hämtar vi hennes vännina som
ettusenetthundratvå
sekunder tidigare har lämnat sin man i regnet,
tillbaka hemma i soffan öppnar mamma sin varma famn hon
tröstar med sin lenaste sammetsröst och jag
sätter på mer te, ser
vänninans händer slå sig för det rödstrimmiga ansiktet när
ringen på vänster ringfingrer skimrar till i det
dunkla ljuset från tv:n och
två
snart utbrunna stearinljus som påminner om illusionen av kärlek,
det hela tycks mig obehagligt och jag
blundar när jag håller hennes hand,
överilade, oöverlagda och ogenomtänkta ord som
skjutna ur en pistol och det krävs inte ens riktig
ammunition för att döda förtroenden för hon
tog på sig skorna och gick och
nu
är hon här hos oss och mamma öser sin kärlek över henne,
vi sitter uppe hela natten, jag
lugnar hennes skräckslagna son över telefon och
lovar att ha mobilen på hela natten på
lördagen vaknar jag trött gör
sconesfrukost och
(minns alla misslyckade försök att bota ångestbelamrade söndagsmorgnar med hallonsylt förr)
hoppas att vänninan tagit av sig ringen eller
ännu hellre slutit fred, jag
orkar inte se den för jag
vill så gärna tro på
kärlek, löften och en
vuxenvärld där allting är symmetriskt men också
på orrubblighet, magi och på sakers
ovillkorligt
kompromisslösa meningsfullhet men
hon
har blivit bränd och ringen
bländar mig i ljuset
jag lämnar köket och
bränner
mina scones i ugnen,
mamma ser trött ut men ler sitt änglalika leende alltjämt lika varmt,
jag
längtar ut och pyjamasen känns för trång, tonåren för
blind och meningslösheten så
ofrånkomlig,
jag ringer J och säger att vi måste boka
resan till verkligheten snart hon blir
glad,
och frågar hur det är att vara hemma jag
lägger på och tar en promenad i regnet låter
lördagen passera och
saknar honom ibland röker en
cigarett
på balkongen och vet att mamma
vet slår kullerbyttor i
tankefällor och läser gamla dagböcker igen det blir
söndag
och vänninan sitter fast,
mamma tröstar och
jag
längtar ut.
dites moi
om skor och hjärta på fel plats
och om att bruna ögon kunde se så
blått och jag torkar mitt plastgolv med
disktrasa och tårar efter din
lättsinnigt ansvarslösa visit för om
du
visste hur lång tid det tog för golvet att bli
torrt igen efter att du tagit dina
blöta fotsteg och gått och om du
visste
hur många repriser på TV det tog innan dörren slutade
vibrera efter att du slagit igen den med
all din kraft och jag,
jag som äntligen hade tagit bort
händerna från öronen efter hörselskador i
väggarna (ja de skrek så efter dig) och
jag,
jag som äntligen börjat svalna efter alla
eldar du tände på min hud och
tandborsten,
den ljusblå tandborsten som gått från tvåsamhet till
ensamhet till självständighet på
badrumshyllan och
jag,
jag knöt på mig lackskorna ikväll och du skulle ha
älskat dem på mig,
oss vi jag du men
nu,
sitter jag ensam på en nattsklubbstoalett och vill inte
dansa mer och
det,
det skyller jag på dig och ditt triviala sätt att dricka påtår i mitt kök.
(s)om när jag är sexton mörka novembernätter och fortfarande bor hemma
och världen inte är större än min gamla nittio-säng med insovna lakan,
jag och morfar går på kondis från femtiotalet och
över sju sorters kakor och ännu mera
kaffe berättar jag om mina höga betyg och
minimala ambitioner får ont i
magen
när hans ögon tåras av saltstänkt stolthet och
kärleksfull ängslan, de där
starka
känslorna i en kropp som brukade vara lika
stark och vi har
aldrig
kunnat prata på riktigt och
jag
har aldrig yppat några ordbeklädda känslor men på
något sätt
har vi alltid förstått varandra ändå,
det onda i magen vägrar släppa taget och när jag kommer
hem rinner hopplösheten över mig utan pardon jag
hinner inte ens ta av mig skorna först och
innan jag hunnit ropa efter mamma trycker min
bröstkorg mot det kalla hallgolvet och
jag
kan inte stoppa regnet,
mamma säger att hon älskar mig och hon
försöker verkligen att förstå men på
hallgolvet i februari är det som om ingenting får ro,
jag
säger att jag inte vill leva längre och att
pappa
ändå aldrig ringer, att morfar fortsätter att bli
gammal och att
kärleken vänder sig i magen och vi
ligger där,
vi ligger där och låter timmar bli till dagar,
månader till år, ångest till trötthet och
överväldigande bli till hunger,
mamma lagar lasagne med extra ömhet och den
äter vi på golvet framför Friends i det
stora duntäcket, det
lättar lite
i bröstet och jag har en axel att vila huvudet mot en
historia som får vara sann en
morfar som förstår och en
mamma som älskar utan gränser,
allting känns fortfarande meningslöst om nätterna men vi äter
lasagne i det stora duntäcket och
här
får läkningen ta sin tid.
om tanten på St Eriksgatan och svärtan i mina händer
hon kallar oss änglar,
och ber mig att sluta överge mig själv,
men jag fortsätter att gå av tunnelbanan vid Fridhemsplan,
och lämna mig själv på spåret.
Det är ändå så grått och glorian tappade jag någonstans mellan T-centralen och Hötorget.
(börja) om
vem vet egentligen det? och
kanske glömmer (förtränger?) kroppen sådant efter en tid eller
kanske
surnar känslor likt mjölk en het augustidag,
det är lördag igen och jag målar nya
lager av det svarta nagellacket, byter
raggsockor mot strumpbyxor och tar
bussen ner till stan ser honom
vänta
utanför Wayne's och vi beställer påtår med laktosfria
artighetsfraser och mandelsnäckor med
koncentrationssvårigheter och jag har gjort
det här förut,
L har varma händer och ögon mörkare än kaffet,
gårdagens förhoppningar i händerna och nystrukna
utsikter på bröstet vi börjar
om
och jag försöker att verka intresserad men likt ett
förkrossande sommarregn översköljer tristessen mina händer och
jag
känner tröttheten ta över, koffeinet som avtar och
pulsen som vissnar och mamma jag har
gjort
det här förut,
ska man verkligen behöva börja om igen och
kommer det att kännas sådär
himlastormande
igen och kommer blodet rusa till,
händerna värmas upp och tröttheten vissna bort?
tjugotre år och omkring mig tittar de på
melodifestivalen med popcorn och bebis i knät eller springer mellan
möten på kontoret i Paris men
omkring mig somnar ingen allena och jag har
gjort
det här förut
(och vaknar oftast själv),
de första kapitlen känns alltjämt så färglösa eller så är det
jag
som kanske bara inte är redo än men
nästa
lördag dricker jag kaffe med R kanske är jag
rätt då kanske är bokstäverna intressanta då och jag
hoppas
att kroppen min ska komma ihåg
precis
hur det kändes när det stormade på haven,
när jag var nyfunna sjutton år och
gjorde det här
för allra första gågnen.
