om en röst som låter så konstig från andra sidan rummet klockan 03.22
och om hon som du drar hem från
krogen för att bjuda på en kopp oskyddat
te hon som sparkar av sig
klackarna i taxin och springer
barfota in i ditt
kök
hon som slår sig ned på din
köksbänk med ögon som
kaffefat och hon som tar ett
osynligt mariekex ur din hand och vill prata om
änglar och demoner och om vad du
tror om Marocko och om
karma,
hon med de ömma
hälarna och varma
händerna, ingenstans att
gå och så många ställen att beröra så du ger
upp klockan fyra och ni dricker
kaffe på din köksbänk långt in i
morgondimman och plötsligt har hon
gårdagens trosor och avskavda
nagellack och
du har inte ens hunnit klä
på dig än och du
skruvar
lite på dig där du
sitter och jag tror att det
skaver
lite i dig att hon inte riktigt
klär dig så hon klär
av dig och du har
aldrig
känt dig så naken och hon
skrattar
åt dig från köksbänken där hon
sitter och du vet att den
här natten är den
enda ni kommer minnas och den
här natten
är den
längsta i era liv för på något
sätt
är det alltid lättare att vara
ärlig när morgondimman smyger
på och på något
sätt
är det alltid lättare att
sakna
något som man
aldrig
haft.
om gula kökstapeter i en annan värld
och bara doften av en tändsticka som ger eld till ett litet
ljus i september tar mig
tillbaka till nittiotre och det bara var
vi,
mamma
du och jag i den lilla
lägenheten med de gula kökstapeterna,
du och jag mot
världen
och du och jag
lämnade i sticket och
sensommarluften
beter sig likadant när jag känner på den nu och
jag
sitter i en bil fyra år och påväg bort från en förort,
du
berättade sagor hela vägen och vi räknade
ljusen längs vägen när
eftermiddagar blev kvällar och kvällar blev till
sömniga nätter hand i
hand bland parkeringsböter och krossade
drömmar
i en värld som var
vår och för
det
kommer jag aldrig att
älska något annat lika
stort som jag älskar
dig för
du
är mitt ljus i september.
om en septemberdag fem år senare
och om gula
löv
som tränger igenom sommarens
tröttsamt gröna på stans
mysigaste bakgård där man får
kaffekoppen på fat där
vinden nervöst trasslar till mitt
hår och där
vi
sitter och försöker
konversera genom en bedövande kärlek, där
tonårskinder är rosiga och där vi låter
nervösa tonårshänder snudda vid
varandra under bordet medan
kaffe värmer två höstfrusna kroppar
mina
lungor
mina
ben
och
ända
ner
i
fötterna
,
upp
för
nacken
och
ut
i mjuka fingerspetsar
en
tröja
med kaksmulor och en
vinröd kappa som går upp i halsen
höstkalla
händer
som värms
i någon annans och ett
höstmörker som känns ljusare än någon
sommar
och det är
rödgult i promenaden nu men jag
har slutat frysa,
och det är inte kaffet som värmer.
om ett fik vid Mariatorget klockan halv tolv
och jag går dit
igen beställer en kopp
cognito columbia ber honom göra den
till en halv kopp det är ju ändå min
fjärde idag och klockan är bara halv
tolv när killen med de mörka ögonen ler mot mig och
när jag säger att jag redan varit här en gång
tidigare idag säger han att det
låter som att jag har en skön dag och jag
ler och tänker att han inte vet någonting om ensamhet men att
han brygger bra cognito och har vackra nyckelben det
värker
lite i händerna när jag drar ut stolen och det
sticker
lite i kinderna när värmet från
kaffet ångar upp som en
dröm när man vaknar och inte riktigt vill
släppa taget
rummen här har
wifi och vi trängs i en
ensamhet bakom nya macbooks medan
regn och solsken passerar utanför fönstret lite som en
brödtext som anpassar sig efter sin rubrik lite som som
din och min
relation
gjorde när den tvingades in under ett annat
namn lite som att spola ner fram upp ut
tillbaka
en gammal film som att
simma vid ytan med snorkel och låtsas att vi
aldrig
varit nere på djupet
aldrig varit något
mer men
du
vet lika väl som jag
att det är brödtexten som ska sätta rubriken,
känslorna som ska sätta etiketten men
vi
gjorde ett val i september och
nu
redigerar jag vår text på ett café över en cognito och
trängs
i en ensamhet medan världen passerar utanför fönstret
så kommer han ut med min halva kopp cognito
jag får det där fulsnygga leendet
igen
och jag
tänker att
kanske
jag menar vem
vet
kanske
är den här cogniton
början på en ny rubrik
om att springa rakt in i sig själv och sedan fortsätta springa
och om att dela på en timme med
honom och få alla
bitar att falla på plats samtidigt som
hela världen faller isär när
han berättigar min själ och jag
nästan ramlar baklänges av en reflektion som
en morgon stod framför mig som en
välbekant vägg
och jag sprang rakt in i mina egna känslor när jag träffade honom
och jag speglade mig i ett vatten som
skvätte mig i ansiktet och det väckte så många
starka känslor i mig men de rann bara
ut som
utspillt morgonkaffe på ett dammigt kökssgolv en
måndagsmorgon när man
redan är försenad till
jobbet och det kändes som att bli
kär eller bara som att
komma lite mer till
liv
men vad är egentligen skillnaden
och
spelar den
någon
roll?
om ett system over load
i ett luftslott där jag sitter med
hjärtat i handen och med gåshud på benen,
på en kanal vi inte beställde men som var
för svår att stänga av,
under en hud som är extra tunn och där
jag har svårt att sitta still och där jag aldrig
känt tristess,
och mitt luftslott har en trädgård där jag
gråter i september,
där första löven faller och där
färgerna tar över, där
Mufasa aldrig dör och där Simbas
päls känns mjuk,
där varma papper ur en skrivare ger mig
rysningar och där känslor
är så rena att jag bedövar dem med vin,
och min trädgård har ett hav där världens
ångest strömmar in,
där vågorna i luften blir till drömmar i en
sömn som aldrig
sover och i en
själ som svämmar över,
där samvetet jämt har öppet och säljer
glass med extra
skuld men där jag alltid känner
mer,
där jag röker under
fläkten för att
orka känna efter och där
mammas mjuka smekning sätter
sinnen ur balans
om ett system där jag inte kan
filtrera och där allting kommer åt,
om tre miljader nerver och en
ständig kamp mot fler,
om att inte se
detaljer när kontexten är för
stark och om att
kärlek blir för mycket och hela huden blir för
öm,
om ett nervsystem där att
älska blir för jobbigt för att orka hålla
fast.
om du visste vad du gjorde med mig.
när det är iskallt och vi står som fastfrusna i marken,
du tittar på mig och jag på mina skor,
mina händer skakar och lungorna skälver men
ändå brinner det i venerna
och du säger
att du ska dricka rött,
röka camel under fläkten och
tömma huvudet på tankar,
du säger att du ska äta fett,
komma hem sent och
leva för något du kallar nu
jag säger att jag tycker det låter farligt,
att jag behöver köpa mellanmjölk,
komma i tid och
drunkna i himmelsvida,
grundlösa fungeringar och aldrig
har rökt en endaste cigarett
på något vis äcklar du mig och
på ett annat vis bländar du mig men,
älskling,
om du visste vad jag skulle ge för att få röka en camel under fläkten med dig
Om min fantastiska vän Karin
som denna soliga sensommarmåndag till ära äntligen öppnat sin
webshop! Hurra!
Litet axplock av några personliga favoriter.
Köp, köp, köp!
om vilket år du vill.
Det
var
en
gång
en
ljuvlig
augustimånad
och
ett
krossat
september
,
ett
förlorat
oktober
och
ett
omöjligt
november,
ett ensamt
december
och
ett
fastfruset
januari
en
lång
februarimånad
och
ett
ännu
längre
mars
ett
april
på
tå
och
det
modigaste
maj
,
ett
viljestarkt
juni och ett
helande
juli
sedan kom augusti åter och vi
sätter bandet på repeat.
om skrattsalvor
du kliver på och det känns som att
trösta någon som skrattar bara för att få
finnas till,
och på något sätt
är det alltid fredag när vi
ses men aldrig
måndag när vi skiljs åt och du
har dina kläder på mitt golv, dina
ränder i mina rutor och dina
drömmar i mitt huvud när vi
somnar till reklamen,
du kliver på som ett enda stort
nej som säger ja, som ett
prefix till mitt namn en
konjunktion för mina steg,
vi sitter på ditt rum och låtsas att det inte känns men
du är en världskarta på min
panna och jag
lägger armen om dig när du sover fast jag
vet att vi inte får men
det är så svårt att låta bli vi som
vilat i en helhet som saknat komponenter och som
aldrig haft konsekvenser,
men jag lägger armen om dig när du
sover fast jag vet att vi inte får.
om verklighetsmissuppfattningar
och det jag kallar frid,
om det ni kallar fängelse och det jag kallar vapenvila om
det ni inte förstår och det enda jag står
ut med, om alla utspillda glas
kolsyrade känslor längs
bordskanterna som jag försöker kontrollera,
om det ni kallar luftslott och det jag kallar sant
om det enda jag kan göra för att inte gå i
bitar och det
enda ni kan göra för att hålla
takten när ni går,
ni kallar livet för en frihet men
frihet är att välja och nu väljer
jag att försvinna in i mitt luftslott för att orka andas in,
ut och nu
när jag känner mig sådär liten igen
och ni vill att jag ska välja det som är ert men jag
går in nu,
jag kommer ut när jag är stor.
om tisdagsmorgonen den trettionde juli tvåtusentretton.
och om du
lovar mig att jag får koka ditt kaffe varje morgon
ska jag älska dina ärr och ditt spillda blod
och vi ska bre fett och socker över rostade mackor,
och jag ska blåsa på ditt kaffe älskling,
varje gång det är för varmt
om estetiska projekt
avslöjad som behagligast på
distans
mer som ett estetiskt
projekt än som en måndagsrealism
du
kan inte låta bli att fråga och
jag
kan inte låta bli att blotta
allt för dina nyfika
blå som om vi skulle ha
sex för första gången eller som det där din
kompis
berättar om på fyllan som något att
se men inte
röra för du går
hem och jag
känner mig som en åttioprocentig jävla cocktail med allt du ville uppleva men aldrig
genomleva.
om helvetica strl 8 utan radavstånd
ord som ramlar omkull och
ord som inte riktigt
når fram upp över och in men
du
kommer aldrig att förstå det som är mitt och
jag
ligger på köksgolvet och försöker hitta rätt
ord i skrift och
ord på telefon som inte riktigt
landar i
dig så som de lämnade
mig men vi bara skriver större och pratar
högre står
fastfrusna
i varsitt universum och försöker komma fram
ord som bränner och
ord som inte riktigt
dödar
men förlamar och fördärvar och
livet
har börjat försvinna under fötterna på mig och
kanske är allting redan förlorat och jag trampar vatten på mitt golv men
klockan
är bara fyra på morgonen och jag
är bara tjugotre i
novemver och om jag
släpper greppet om orden skulle köksgolvet bli som
havet där du drunknar och kommer hem.
om strömbrytare och kraschlandningar
kraschlandning på jorden Tellus,
magplask i verkligheten och det är
hårt
när livet slår en som en käftsmäll i minusgrader
igår höll jag Paris i min hand
idag hittar jag inte till lysknappen i badrummet,
i morgon byter vi lakan och vädrar ur,
kanske är världen lite annorlunda då,
om regn
Och vi släpper luften ur den kvava midsommarbubblan och
kräks vid ett övergångsställe till ljudet av röd gubbe på
morgonkvisten när solen just skulle gå upp och du
nyss hade tagit min lättledda hand i din
i en helt annan dimension där vi promenerar längs motorvägar och bara vill köpa
blommor av plast och kyssar på rea och över huvud
taget känns allting väldigt billigt nu för tiden och din
hand känns alltjämt lika lättledd
vi drar oss lite i tröjärmarna och det är alltid något som känns
obekvämt när ljuset tränger på så vi
blundar och chansar och håller hårt i balansen
söndag blir måndag och vi har inte ens lust att låtsas längre,
du dricker utgången mellanmjölk direkt ur paketet och jag
kliver in med skorna på och bryr mig inte ens om att fråga.
Vi säger inget bara låter
verkligheten infiltrera medan vi håller händerna hårt,
regn.
om Stockholm och minfält
Jag var tio år och sprang runt på minfältet med silverhov
fångade upp eldfarna ord som ni strödde omkring er,
det brann i hörnen på varenda rot jag höll på att slå och
bruna
ögon såg händer hållas på flygplatser,
mammor lämna gråtande barn på dagis och
pappor hämta tio timmar senare i
en värld som gick i kras
12 år senare höll jag hela Stockholm i min hand och
skrattade åt mig själv i spegeln,
fällde en blåögd tår för en pappa som inte kom och
älskade luften mellan brinnande lakan jag var
tio år
igen och jag stod barfota på kanten såg
på när isen bredde ut sig över Östersjön,
hårstråna reste sig på tunna armar och
mamma
höll så hårt i handen
jag höll Stockholm i min hand idag och skrev om
slutet på en historia som vi aldrig läste ut
om när vi var unga och framtiden var en konserverad vinterdröm,
jag sprang över minfält och upp för
trapporna i lägenhetshuset där vi bodde och där
katter tröstade hundar under soffbordet i
lägenheten där inget kunde röra oss och där i
lägenheten där vi höll för öronen när åskan gick
jag höll Stockholm i min hand idag och smetade läppstift över alla
ansikten jag inte orkade se och alla gånger ni
aldrig ville se var det brann och vi,
vi hade sommaren i bröstet och kärleken konserverad,
sparad,
ämnad,
lämnad åt hösten som brände oss på tungan och sedan
aldrig kom igen,
jag höll hela jävla Stockholm i min
hand idag och skrek åt bortvända ansikten;
'jag varnade er för den tunna isen'
men rösten var klen i november och jag var trött i benen
Jag höll Stockholm i min hand idag och
tappade så allt på marken,
dra åt helvete.
om läget just nu
eller bara om att vara tjugotvå år gammal, brunögd och ha späda
lår om att inte veta var man ska börja för att vara rädd för var det ska
sluta
om att snubbla, halka, stamma på orden och helst kramas i dunjacka
och om andra säkerhetsavstånd att vara trött på
mörkret men inte våga sig ut i ljuset eller bara om att
skriva i händerna med tuschpenna för att det är det enda som blir kvar,
om att köpa tomater från Marocko och om en resa till Paris om att göra vad som
helst för lite jävla distans till allt och om att samtidigt krypa närmre
om att längta efter måndag för att få glömma söndag om att sortera
kryddor i bokstavsordning och sedan böcker efter färg om en fredag i
sängen och om andetag i ljusblått om att klia, riva, klösa någon på
ryggen och helst sova med trosorna på eller
bara om att vara tjugotvå år och om att längta, hoppas, söka, finna, förlora och börja om.
