jag vill vara din perforering som brister för du fångar mig så fint
jag håller andan
genom allt du ger mig,
jag spenderar mina berusade dagar i ditt vardagsrum och jag
bevandrar
dina vener som smör på nyrostat bröd och det finns någonting så oerhört
stort
i att bli underbart avslöjad på ett köksgolv klockan fyra och att sedan
brisera
i kanterna,
brista i perforeringen för att sedan rinna
ut
i golvplankornas små springor och
du
tittar på mig sådär sömndrucket och
milt och när du säger att det de gjorde var
fel,
är det som att någonting i mig blir helt och när du
smeker mina ärr
är det som en feber som äntligen går ned,
och på ett köksgolv med trettioåtta
golvplankor och med hjärtat i ena handen kan jag inte riktigt
identifiera mig
med det de ville att jag skulle bli men i
framstupa sidoläge och
med min andra hand i din kan jag
stå ut
med tanken på att det var de som gjorde fel,
att du kommer älska mig för evigt och med
förspillda sorgedroppar i springorna i vårt köksgolv,
kan jag älska det stora i en perforering som brister
och alla hemlighter vi delar i din sömndruckna blick
om att behöva komma bort
från en förbannelse placerad på min panna,
från en eld han tänt på min själ från allt det
statiska
jag konstruerat omkring mig och sedan bäddat ned mig i,
om att behöva komma
bort men kanske
mer om att behöva komma
till, om
friheten i väskor, flygbiljetter och take-away och om
allt
det där man kan lova i transit och sedan aldrig följa
upp i stillhet om
tystnaden,
i en stad när novembermörkret lagt sig, om
juldekorationer på Åhlèns som får mig att
kräkas bakom huset och om
gåshuden
på mina smalben,
rastlösheten
i mina händer om att inte kunna göra sig
förstådd
i en lägenhet där verkligheten alltid skvallrar och jag
bevarar så många hemligheter under sängen och
kanske
var det det här ni pratade om i september kanske var det
det här
som gjorde att han alltid åkte bort och
kanske,
pjamasparty dricka vin kanske se på Grey's Anatomy om och om igen
rita måla dricka kaffe kanske baka
pain au chocolat planera kramas filosofera och berätta hemlisar
ja, så får det bli,
puss.
om kvällar, köksgolv och krossat glas
det är fredag kväll och tvättstugan är sådär
påträngande ledig när jag
tvättar strumpbyxorna jag hade på mig när vi sågs i
veckan för jag står inte
ut längre
med dina neuroner i mina bomullsfibrer och när
jag
går och köper kaffe nu för tiden är det som att alla har börjat med smaken av
dig
på latten det kostar bara
fem kronor extra och de skulle bara
veta,
de skulle bara veta,
och jag har en bror i kartonger någonstans i
England mellan behandlingshem och Facebook en
andra bror med mörka lockar i Spaninen och en
tredje bror som de väntar nu i dagarna och
någon,
någon har en dotter på ett köksgolv i Sverige där det
alltid redan blivit mörkt och kallt fastän klockan bara är barnet och
du,
du kom med den första snön i november och
jag
hade så gärna varit en del av något större men
istället
drömmer jag mardrömmar om saker de sa när jag var liten och
klockan
blev gammal men på köksgolvet är det alltjämt mörkt och
istället
har jag en bror i England som lever i kartonger och
jag
hoppas att du är lycklig med din nya familj,
jag klarar mig alltid jag har lagt en
matta med snirkliga mönster på mitt köksgolv och
där firar vi alltid lördag kväll,
jag
snörar på mig mina dammiga balettskor och
gör en piruett när jag tappar min
finaste porslinshäst i golvet och
livet
rinner ifrån oss om en vecka blir jag tjugotre en
del av mig
slickar upp det som blev kvar medan en
annan del
parerar mellan krossade drömmar på en snurrande
jordglob där jag
aldrig
riktigt hinner ifatt och
jag,
gråter i själen för att du aldrig lät mig bli en del av något större.
om en muskel med känslor.
om rödvinsfläckar på en vit skjorta och filmen så som den slutar i min bokhylla.
och jag
känner mig som en dålig
film
i din bokhylla en stor jävla
fläck
på din dyraste skjorta och man
kan inte
både leva och betrakta samtidigt, inte vara
huvudperson
i sagan som man samtidigt berättar så jag tar ett
steg tillbaka,
och skriver om slutet själv,
och där är jag ung,
väldigt ung och vi är vegetarianer och gifter oss snabbt,
dricker tetravin till frukost och lapar
kroppskontakt till middag,
vi går på yoga på tisdagar och läser högt för varandra i sängen,
jag har mer än någonsin att förlora och
du
ger mig inget att vara rädd för bara mer
värme och i
filmen om oss
vill jag inte ens regissera ett melankoliskt slut.
om smulorna i min säng som bara blir fler
för ett halvår sedan åt jag rostade
mackor i sängen med någon som jag inte riktigt
såg och kanske var det för att
våren
kändes så ny då och jag så
bländad av situationen men sedan
dess har jag behövt gå undan
vare gång han drabbat mina tankar för att
det inte ska bli för mycket på en
gång lite som en
terminal där flygen vägrar att gå och där jag
ändå inte riktigt hinner ombord och på
senaste
tiden har jag inte kunnat sova utan att
längta tillbaka lite och
nu
vill jag på något sätt ha honom här i
december för på något sätt känns det så på
riktigt
i ljuset av alla andra ljus som ändå slocknat
på juldagen och
allt känns så mycket blodigare nu när vi inte har
råd att bli lurade på våra känslor igen och i
decembervill jag ändra min världsbild tillsammans,
till och med när det bara
regnar och blåser och i
honom
vill jag förvara mina sömniga morgnar och med
honom
vill jag göra allt det där som vuxna gör och på
honom
vill jag vänta när flyget är försenat och det var snart
sex
månader sedan vi åt mackor i min säng och det blir bara
värr och värr för jag måste gå
undan
för att det inte ska bli för mycket.
om sådant vi helst inte känner av att vi känner
att vakna upp som tjugotvå med känslan av nittiotre
om att upptäcka att man hade potential men som man
aldrig gjorde någonting av eller
känslan när han inte är online och hela internet känns
känslan när han inte är online och hela internet känns
dött eller
ännu värre,
när han är online men inte skriver en rad,
om att helst inte kännas vid hur en moster
tittar på en från andra sidan ångestbelamrade julbord med
saltkorn i blicken som speglar sig i bordssilvret om att
drömma om New York och vakna upp i Norrköping på
juldagen i en säng som känns som ett
hav där man kommer
drunkna om man inte genast möblerar om,
om att inse att handen man drömt om under natten håller någon helt
annan hand nu när resten av kroppen
vaknar och om att sätta sig på ett
tåg bara för att sedan sätta sig på ett
flyg bara för att få vara på väg, i
transit och inte behöva stå
för någonting av det statiska i sitt liv om
hopplösheten
i att försöka lyssna på en magkänsla när det bara gör
ont att existera,
om att helst inte känna av känslan
av en nyvässad blyertspenna mellan varma fingrar,
nytvättade lakan och rena papper men utan en
aning om
vad i helvete man ska skriva och när allting redan är
sagt skrivet slut och
jag
hade potential men var för upptagen med att parera mellan minfält och
jag
fyllde tjugotvå men bevarade en hemlighet som var mörk och
jag
blir nittiotre i väntan på en känsla som alltid är offline.
i min halsduk där det alltid är höst
och där vi konverserar genom en bedövande puls och där
jag
briserar från kanterna och in och där
du
håller ihop mig som om jag aldrig gått isär
om tristess
och alla gånger vi höll handen på
bio
om tristess,
och allt som utlovades i inledningen men som aldrig följdes upp, om
tristess,
och en ensamhet som sköljer över mig vid fruktdisken på Ica om
tristess,
och om livet i kartonger, hjärtat i
handen och socker i kaffet om
tristess,
en lördagsnatt i ett höstfruset Uppsala där jag bara sväljer luft om
tristess,
och sådant pappa sa sådant som bet sig fast om
tristess,
om ljudet av en lampa som knäpper i hallen om
tristess,
och om att möblera om sitt rum, längtan efter en ny väg om
tristess,
och om väntan i en gate med ballonger i handen,
om en värld på hold medan befolkningen dör i Syrien,
om sockerkakor jag bränner i ugnen och om ett
brandlarm som tjuter,
om dammiga möten på flygplatser med folk från andra länder,
om en närhet som håller sig på avstånd och om en
väckarklocka som inte vill vakna, om
tristess,
och om att ta på sig rena kläder och
göra vad man kan i oktober.
om en liten den av en känsla
lite som Harrys ärr när ni-vet-vem kommer för nära, lite som
Melissa Horns röst smörjer ömmande leder och lite som
kroppstemperaturen
beter sig varje gång dem skriver mitt namn
lite som om det aldrig hänt, lite som att
vakna med huvudvärk och lite som att
vrida tiden ur led men
mer
som att alltid befinna sig i transit
helt enkelt för att aldrig behöva somna sist.
om en grå mohairstickad tröja den andra oktober tvåtusentretton
där jag värmer frusna novemberhänder efter en iskall promenad,
han säger att jag har fina ögon och att han vill
upptäcka världen,
jag tänker att det mesta redan är upptäckt,
att vi redan gjort det här förut,
och att jag ju bara ville hålla någon i handen i en biosalong.
om en måndag och sådant som känts grått.
när jag sitter klarvaken i sängen klockan nolltrefyrtiofyra med alla åtta
lampor
tända och en plötslig lust att möblera om hela min lägenhet en gång
till kanske för att flytta om alla förutsättningar lite men
varje gång jag nyktrar till kommer verkligheten ifatt mig som
sekundvisaren
alltid hinner ifatt minutvisaren och som om
timmarna
aldrig ville gå vägrar jag att resa mig från
badrumsgolvet på söndagsmorgnarna och precis som alla måndagar jag
passerat hans rum på väg till kaffeautomaten sjunker
kroppstemperaturen lite varje gång det blir söndag kväll och
jag
blir så jävla oproduktiv om dagarna när jag försöker kommunicera om nätterna och
jag
läser läser på franska och engelska och svenska och
ändå
sitter jag på huk på golvet vid den största bokhyllan med de största
böckerna om de största frågorna och försöker hitta
rätt
och så plötsligt
står det en pojke i en blyertsgrå mohairstickad tröja och med
sandréfärgat hår mitt emot mig och mina
svala kinder fattar eld och
allt
jag kan tänka på är att jag måste få känna
på den där mjuka tröjan innan jag dör och när
jag
tittar ner mot golvet och förbannar mig över glödande
kinder tar han ett kliv framåt och,
sedan känner jag en k r a m du -
dunk.
om innan det blev svårt
och en dag ska jag också säga ifrån men
det var så mycket enklare innan du älskade mig
jag rör inte men du känner dig ändå berörd
jag säger det inte men du hör det ändå
jag går inte men du känner dig ändå alltid
lämnad
jag älskar nog egentligen inte
men
det är inget vi pratar om högt,
vi bara låter fåglarna flyga lite lägre nu för tiden,
vänder oss om i sängen och
hoppas att det ska vara på riktigt i morgon.
om något som dammar i min bokhylla och vägrar bli rent.
och om min diskbänk som är så jävla ren att jag
skulle kunna operera ut ditt hjärta på den och sedan
älska dig till döds
om en kille förra hösten med fräknar i nacken och som hade mjuka
vokaler och spännande,
kittlande konsonanter och ett
sovrumsgolv som var befriande dammigt och där vi
lekte med nuet och där
jag
slutade mäta upp havregryn kvällen innan,
började köpa dyra underkläder och bli varm i
magen och på morgonen missade jag
bussen allt oftare men
mitt liv är en jävla boksamling på hög och
han slösade så mycket kärlek på mig som ändå bara gick rakt
igenom och när november kom kändes allting ändå så
förbjudet
men att träffa honom var som att springa barfota i gnistrande decembersnö och
när han sa att jag måste
sluta fånga dagen och börja släppa taget
tänkte jag att
honom
ska jag operera på min diskbänk och sedan
älska honom till döds
om några dagar i Paris.
kanske paris bästa te / la Buvette, 18 arr.
en liten ängel på jorden, Jenny
moi
vi <3
vin / Café de flores
Joel och bra mojito & vin
Min lilla fransos Manu / parc du Luxembourg
mmmm..
allt man behövde fanns på Secco, Rue de Rennes
lägenheten / Montmartre
mycket Kusmi i J's soffa blev det
Montmartre, 18e arr.
har förresten glömt varför jag åkte hem.
om en klocka på min vägg som står still
och om en ensam björk i ett snöigt landskap om
hästar som står som orörliga i en
hästar som står som orörliga i en
hage utanför stadens ljus och
vi
känner brister i bakgrunden och lever för
ett liv i framtiden i ett
land där vi lärt oss vara oberoende och
uppkopplade mot en värld som inte ens
finns på riktigt och
vi
behöver inte ens blodsband längre vi litar ändå bara på oss
själva i ett fruset grönsaksland och i en ensam
stad där
tiden står still och där alla är påväg,
där vi helst av allt flyttar in på arlandas terminal 5 och
sover
vid gate 20 precis bredvid Roberts Coffee och jag
fryser till
som en ensam björk på T-centralen en
tisdagsmorgon i september,
som en av de fastfrusna
hästarna i en hage och som alla glömde
bort, som en av alla
julaftnar
vi gömde oss i köket för att bara få gråta ut och som en
vanlig jävla lördagskväll
när tvättstugan är sådär påträngande ledig
vi föds,
lever och
dör,
och förankringen ska slå oss i ansiktet
som ett naivt tonårshjärta slåss
när det får smaka sin första kärlek.
Om en morgon i Paris
där jag mådde bra och var
varm om händerna och inte ens
frös
om själen
om bitmärkena på mina axlar
du lyfter bort mig
och du skaver
av
mitt röda nagellack när jag försöker
bita mig fast och kommer du
ihåg
när vi slogs mot lejon och banditer när
dina händer var sådär starka och ditt
grepp sådär beslutsamt och fast men sen kom
november
och du hade aldrig bett om något ändå fick du
allt och kanske
steg det dig över huvudet
kanske
fick du också svårt att andas i rummet mellan köket och
hallen och nu var tjugofem
år plötsligt gångna och du tittade ner på vita
handflator med kaffebruna marockoögon och
undrade vad som skulle bära dig nu,
nu när jag kommit till världen och mamma
inte längre fanns nu när alla
lejon var tillbaka och du satt ensam i ditt luftslott
sedan kom november
och vi bakade scones i ren förtvivlan i väntan
på en vår som inte kom och allting
var redan försent nu och en tid som hade gått
ur led och som inga poliser kunde stoppa och
jag
kan inte ens skriva längre jag får ingen grammatik att
stämma, inga verb att röra på sig, hittar inga
adjektiv som räcker och orden bara
rinner ur mig och sugs upp av tunna raggsockar som
farmor aldrig stickade och allt
nagellack bara rinner ut i
kanterna och jag kan knappt skilja det från kroppen längre och jag sitter
fast i ett november som skulle ha varit vårt men
var tog november egentligen vägen vi som
hade så mycket snö och var tog
du
vägen och styrkan i dina händer bakom
galler på lördagar med
nyhetsmorgon i bakgrunden, en tant från soc och alltid
cornflakes
med alldeles för mycket socker på men
helt utan substans
jag målar om mina nedbitna naglar och tittar ner på vita handflator,
jag är vuxen nu
du lyfter bort mig
men kanske
borde jag sluta bita mig fast.
om berättelser i bröstet
och han ber mig berätta om änglarna jag har i mitt rum
jag tänker att vi fått i oss för mycket kaffe
att september under våra fötter är hemlighetsfullt,
och att det är så mycket finare det är att släppa en dag
än att fånga den
om tisdag
där jag sitter med näsan i associationsrätt och pannan i
inkomstskattelagen på ett bibliotek helt försjunken i
egna processer när han bara går
förbi och kastar en
dos guerlain pour homme rakt i
ansiktet på mig och plötsligt känns något som ändå
aldrig blev något men som ändå
fick ett slut i maj som kändes
okej i juni och som glömdes
bort i augusti alldeles
svårt igen i september och
brunetten som klampade in och kastade omkull mina dagar tog sin
väska och försvann och ringde hem och hade ångrat sig men jag
plockade fallfrukt hela sommaren under ett
träd där allting var förbjudet och
vad
ska jag göra med all ånger nu när september
kom så fort och jag redan berättat för mycket?
förmiddag blir till eftermiddag och jag dricker
apelsinjuice från ica med en
blondin från länge sedan i en
mörkblå t-shirt som jag tvättat hundra gånger om och det är
höstkallt
när vi ses precis som då när allting var nytt och
nu
har det gått snart fem år men jag blir
fortfarande
så fruktansvärt varm i bröstet när han säger mitt
namn och det är snart fyra månader sedan sist vi
föll dit och han blev säker och behövde löften och
jag blev rädd och behövde distans men det är
tisdag
och vi sitter och pratar höstkollektioner från acne fast vi alltid
känner oss lika nakna som för första gången och
jag
har så svårt att helt släppa taget och
han
ser rakt igenom mig och lägger sin varma hand i min och på något
sätt känns det lite som att komma hem men jag
hört att hem ligger framåt och jag har en tid att passa bakåt och ett
surdegsbröd med honung att baka och jag har visst en
tendens
att bränna det i ugnen när han kommer för nära och bara slicka
smöret av kanterna när han är borta men
stan stänger snart och jag måste hinna förbi jag har helt
slut
på socker och fett och är så fruktansvärt trött i benen och
vad mer?
jo jag drack earl grey med några vänner och insåg vi inte har någonting
gemensamt och det var då ensamhetsmonstret
tog över min tisdag och jag inte hörde hemma någon stans och började
sakna
tiden då man delade på allt så fruktansvärt mycket så och
köper en tröja på juridiska föreningen för att höra till och
tisdag och jag köpte en balklänning men gick aldrig på bal,
tisdag och jag drack detoxte det skulle tydligen rensa
kroppen (de hade inget för huvudet) och
tisdag när jag rensar hjärtat med vin och
tisdag
och det känns som att jag bara tappar
bort mig i orden hela tiden men i morgon är det onsdag och
kanske
är allting lite annorlunda då eller är det bara precis som vilken
bakfull jävla tisdag som helst och
livet
slår mig med tvåtusenåttahundratrettiosex dimensioner samtidigt och systemet slår
bakut och kvällarna kommer lite tidigare nu och
jag
sjunger trollmors visa för mig själv på kvällen för att mamma sjöng den så
hjärtskärande vackert när jag var liten i
göteborg och sedan drar jag fötterna intill mig och täcket över huvudet,
godnatt.
